September
Show more 
Saturday 31 July 2010 photo 90/296
|
Han tar hennes hand och blickar in i hennes ögon.
"Jag älskar dig, det kommer jag alltid göra."
Orden rinner bara av henne.
Hon vill inte se honom mer.
Hon frigör sig från hans grepp och börjar gå sin väg.
Han tar tag om hennes arm och ber henne stanna.
Utan att tänka sig för vänder hon sig om.
Slaget hörs genom kvällsvinden.
Med handen över munnen sin börjar tårarna rinna nedför hennes kinder.
Hans kind värker och hans solbrända hud får en röd nyans.
"Hur fan kunde du göra så mot mig?", är allt hon förmår sig att säga.
"Vad har hon som inte jag har?", är vad hon egentligen vill säga.
Han hittar inte något lämpligt svar. Han försöker inte ens.
Hon börjar gå sin väg, i riktning mot solnedgången.
Hennes hjärta är krossat i tusen små bitar.
Han sitter kvar och känner sig lättad.
Gatlyktorna är det enda sällskap hon har på sin väg hem.
Ljuset de sprider är det enda värme och tröst hon har.
Hon håller i sin mobil och önskar han hörde av sig.
Men samtidigt vill hon aldrig ha med honom att göra igen.
Ensamheten i hennes sinne börjar växa sig stor.
Paniken och saknaden efter något som fanns där.
Men som inte finns längre.
Vad kan ersätta något så stort?
När hela ens liv kretsar runt en och samma själ.
När hela ens dag går ut på att dra ut på den så mycket som möjligt.
Bara för att få mer tid att lägga ner på nämnda själ.
När själen blir till en skugga, vad ska då lysa upp mörkret?
Hon faller ner på sin säng, hopkrupen, och stirrar blint in i väggen.
Tårarna kan hon inte rå för och de rinner längs henne rosiga kinder.
Tomma tankar och påträngande minnen är vad som fyller hennes sinne.
Solen har gått ner och till sist så har hon somnat. Och än fäller hon sina tårar.
"Jag älskar dig, det kommer jag alltid göra."
Orden rinner bara av henne.
Hon vill inte se honom mer.
Hon frigör sig från hans grepp och börjar gå sin väg.
Han tar tag om hennes arm och ber henne stanna.
Utan att tänka sig för vänder hon sig om.
Slaget hörs genom kvällsvinden.
Med handen över munnen sin börjar tårarna rinna nedför hennes kinder.
Hans kind värker och hans solbrända hud får en röd nyans.
"Hur fan kunde du göra så mot mig?", är allt hon förmår sig att säga.
"Vad har hon som inte jag har?", är vad hon egentligen vill säga.
Han hittar inte något lämpligt svar. Han försöker inte ens.
Hon börjar gå sin väg, i riktning mot solnedgången.
Hennes hjärta är krossat i tusen små bitar.
Han sitter kvar och känner sig lättad.
Gatlyktorna är det enda sällskap hon har på sin väg hem.
Ljuset de sprider är det enda värme och tröst hon har.
Hon håller i sin mobil och önskar han hörde av sig.
Men samtidigt vill hon aldrig ha med honom att göra igen.
Ensamheten i hennes sinne börjar växa sig stor.
Paniken och saknaden efter något som fanns där.
Men som inte finns längre.
Vad kan ersätta något så stort?
När hela ens liv kretsar runt en och samma själ.
När hela ens dag går ut på att dra ut på den så mycket som möjligt.
Bara för att få mer tid att lägga ner på nämnda själ.
När själen blir till en skugga, vad ska då lysa upp mörkret?
Hon faller ner på sin säng, hopkrupen, och stirrar blint in i väggen.
Tårarna kan hon inte rå för och de rinner längs henne rosiga kinder.
Tomma tankar och påträngande minnen är vad som fyller hennes sinne.
Solen har gått ner och till sist så har hon somnat. Och än fäller hon sina tårar.
Comment the photo
finns inga ord för det, men tycker du ska göra en bok eller nått sånt med dina texter och bilder i :))
Jag fattar inte att man kan vara så JÄKLA duktig! ;oo <3
62 comments on this photo Show all comments »
Visa toppen
Show footer