September
Show more 
Friday 21 January 2011 photo 198/296
|
Under det vita gatuljuset ligger de två.
På asfalten jämte varandra, nära inpå.
Hennes ögon blänker av tårarna som har runnit,
Då hon tänker på ljuset i hennes liv som har försvunnit.
Han hade tagit tag om hennes hand då de gick igenom parken.
Regnet föll ner över de och lade sig överallt på den hårda marken.
Han hade tagit av sig sin jacka och lagt den om hennes rygg.
Bredvid honom hade hon alltid känt sig säker och trygg.
Även så denna natt då de gick igenom mörkret.
Vad som skulle ske kunde ingen ha förutsett.
Träffad i ryggen av vad som kändes som en spark.
Hon skrek till då hon såg hur hans ansikte träffade mark.
Hon kände en stark arm slingra sig runt hennes kropp.
Han blickade upp och tänkte att det här måste ta stopp.
Han ställde sig upp och skulle slåss för hennes frihet.
En kämparglöd tändes inom honom, den brann så het.
Han slogs och han skrek, han stred och han slet.
Hon kunde bara se på hans otroliga tapperhet.
Han blickade över på henne och såg henne gråta.
Vad som hände härnäst förblir ännu en gåta.
En plötslig smärta spred sig i hans mage.
Men han gav inte upp, skulle inte bli den svage.
Hjärtat pumpade adrenalin ut i hans kropp och han gav aldrig upp.
De sprang iväg då de insåg att de hade misslyckats med sin kupp.
Hon kunde inte slita blicken ifrån honom då han blickade ner.
I gatuljusens vita sken är den blanka metallen allt han ser.
Han tar tag i den och kastar iväg den medan han faller.
Regndropparna regnar ner över honom som kristaller.
Hon skriker ut hans namn och ser honom falla.
Hon får tag i hans händer, de har blivit så kalla.
Med sin sista ork försöker han säga hennes namn.
Med tårarna nedför hennes kinder tar hon honom i sin famn.
Det röda blodet rinner sakta ner från hans öppna sår.
Hans fingertoppar hennes sorgsna läppar når.
Sedan faller handen tungt ner i hennes famn.
Hon viskar, hon säger, hon skriker hans namn.
Men hon får inget svar, ingen respons, ingen reaktion.
Hans älskades namn blev hans sista viskning, hans sista ton.
Han stred och han slet, henne han aldrig någonsin svek.
Under regnet gråter hon nu för sin berövade kärlek.
Under det vita gatuljuset ligger de två.
På asfalten jämte varandra, nära inpå.
Hennes ögon blänker av tårarna som har runnit,
Då hon tänker på ljuset i hennes liv som har försvunnit.
Han hade tagit tag om hennes hand då de gick igenom parken.
Regnet föll ner över de och lade sig överallt på den hårda marken.
Han hade tagit av sig sin jacka och lagt den om hennes rygg.
Bredvid honom hade hon alltid känt sig säker och trygg.
Även så denna natt då de gick igenom mörkret.
Vad som skulle ske kunde ingen ha förutsett.
Träffad i ryggen av vad som kändes som en spark.
Hon skrek till då hon såg hur hans ansikte träffade mark.
Hon kände en stark arm slingra sig runt hennes kropp.
Han blickade upp och tänkte att det här måste ta stopp.
Han ställde sig upp och skulle slåss för hennes frihet.
En kämparglöd tändes inom honom, den brann så het.
Han slogs och han skrek, han stred och han slet.
Hon kunde bara se på hans otroliga tapperhet.
Han blickade över på henne och såg henne gråta.
Vad som hände härnäst förblir ännu en gåta.
En plötslig smärta spred sig i hans mage.
Men han gav inte upp, skulle inte bli den svage.
Hjärtat pumpade adrenalin ut i hans kropp och han gav aldrig upp.
De sprang iväg då de insåg att de hade misslyckats med sin kupp.
Hon kunde inte slita blicken ifrån honom då han blickade ner.
I gatuljusens vita sken är den blanka metallen allt han ser.
Han tar tag i den och kastar iväg den medan han faller.
Regndropparna regnar ner över honom som kristaller.
Hon skriker ut hans namn och ser honom falla.
Hon får tag i hans händer, de har blivit så kalla.
Med sin sista ork försöker han säga hennes namn.
Med tårarna nedför hennes kinder tar hon honom i sin famn.
Det röda blodet rinner sakta ner från hans öppna sår.
Hans fingertoppar hennes sorgsna läppar når.
Sedan faller handen tungt ner i hennes famn.
Hon viskar, hon säger, hon skriker hans namn.
Men hon får inget svar, ingen respons, ingen reaktion.
Hans älskades namn blev hans sista viskning, hans sista ton.
Han stred och han slet, henne han aldrig någonsin svek.
Under regnet gråter hon nu för sin berövade kärlek.
Annons
Comment the photo
Anonymous
Fri 21 Jan 2011 19:55
förstår inte hur du kan va så otroligt grym :o :)) gråter över denna text (a' :D
BaraNatalia
Fri 21 Jan 2011 19:09
Hoppas du vet det nu, efter alla komentar, du är otrolig duktig! Så bra på att skriva, älskar dina texter, verkligen! :)
30 comments on this photo Show all comments »
Visa toppen
Show footer