September
Show more 
Friday 8 April 2011 photo 246/296
|
Jag står utanför din port som så många gånger förr.
Jag vill kliva in men vågar inte ta mig fram till din dörr.
Det är inte första gången jag är här men det kan vara den sista.
Det här kan vara början på slutet, den första spiken i vår kista.
Det brukade vara ett ställe jag gick till med ett leende på mina läppar.
Men nu när jag står här är det bara sorg och ångest som mitt sinne greppar.
Det brukade vara ett ställe jag längtade till, ett ställe jag flydde till.
Från kalla decemberkvällar till tidiga morgnar i vårens april.
Och nu står jag här igen, varför vet jag inte än.
Men det var ett tag sen, alldeles för längesen.
Det regnar och jag fryser men jag vill inte hem.
Mitt hjärta och hjärna krigar och jag hamnar i kläm.
För det är mitt ensamma hjärta som tagit mig hit.
Men det är min envisa hjärna som är trött på mitt skit.
Det är mitt hjärta som har tvingat mig på denna visit,
Allt det vill är att öppna din dörr och hämta sin lämnade bit.
Men jag är rädd för vad jag kan komma att se,
Uppe på namnlistan som hänger i din entré.
Och om inte där så kanske på ditt brevinkast.
Rädd för ett till namn bredvid där ditt sitter fast.
Regnet gömmer mina tysta tårar,
Då jag tänker tillbaks på våra vårar.
Jag minns det som igår då jag stod här,
Och du var mitt enda och största begär.
Det kanske är bäst att inte kasta sig ut i detta hav.
För det man inte vet kan man inte bli sårad av.
Så jag viskar till sist ett tyst hejdå som blir mitt sista,
Och börjar gå hem medan jag spikar igen vår kista.
Jag står utanför din port som så många gånger förr.
Jag vill kliva in men vågar inte ta mig fram till din dörr.
Det är inte första gången jag är här men det kan vara den sista.
Det här kan vara början på slutet, den första spiken i vår kista.
Det brukade vara ett ställe jag gick till med ett leende på mina läppar.
Men nu när jag står här är det bara sorg och ångest som mitt sinne greppar.
Det brukade vara ett ställe jag längtade till, ett ställe jag flydde till.
Från kalla decemberkvällar till tidiga morgnar i vårens april.
Och nu står jag här igen, varför vet jag inte än.
Men det var ett tag sen, alldeles för längesen.
Det regnar och jag fryser men jag vill inte hem.
Mitt hjärta och hjärna krigar och jag hamnar i kläm.
För det är mitt ensamma hjärta som tagit mig hit.
Men det är min envisa hjärna som är trött på mitt skit.
Det är mitt hjärta som har tvingat mig på denna visit,
Allt det vill är att öppna din dörr och hämta sin lämnade bit.
Jag vill kliva in men vågar inte ta mig fram till din dörr.
Det är inte första gången jag är här men det kan vara den sista.
Det här kan vara början på slutet, den första spiken i vår kista.
Det brukade vara ett ställe jag gick till med ett leende på mina läppar.
Men nu när jag står här är det bara sorg och ångest som mitt sinne greppar.
Det brukade vara ett ställe jag längtade till, ett ställe jag flydde till.
Från kalla decemberkvällar till tidiga morgnar i vårens april.
Och nu står jag här igen, varför vet jag inte än.
Men det var ett tag sen, alldeles för längesen.
Det regnar och jag fryser men jag vill inte hem.
Mitt hjärta och hjärna krigar och jag hamnar i kläm.
För det är mitt ensamma hjärta som tagit mig hit.
Men det är min envisa hjärna som är trött på mitt skit.
Det är mitt hjärta som har tvingat mig på denna visit,
Allt det vill är att öppna din dörr och hämta sin lämnade bit.
Men jag är rädd för vad jag kan komma att se,
Uppe på namnlistan som hänger i din entré.
Och om inte där så kanske på ditt brevinkast.
Rädd för ett till namn bredvid där ditt sitter fast.
Regnet gömmer mina tysta tårar,
Då jag tänker tillbaks på våra vårar.
Jag minns det som igår då jag stod här,
Och du var mitt enda och största begär.
Det kanske är bäst att inte kasta sig ut i detta hav.
För det man inte vet kan man inte bli sårad av.
Så jag viskar till sist ett tyst hejdå som blir mitt sista,
Och börjar gå hem medan jag spikar igen vår kista.
Uppe på namnlistan som hänger i din entré.
Och om inte där så kanske på ditt brevinkast.
Rädd för ett till namn bredvid där ditt sitter fast.
Regnet gömmer mina tysta tårar,
Då jag tänker tillbaks på våra vårar.
Jag minns det som igår då jag stod här,
Och du var mitt enda och största begär.
Det kanske är bäst att inte kasta sig ut i detta hav.
För det man inte vet kan man inte bli sårad av.
Så jag viskar till sist ett tyst hejdå som blir mitt sista,
Och börjar gå hem medan jag spikar igen vår kista.
Annons
Part of an album
Camera info
Camera Canon EOS 1000D
Focal length 39 mm
Aperture f/22.0
Shutter 1/200 s
ISO 400
Comment the photo
IWTHM
Sat 9 Apr 2011 11:38
Helt fantastiskt!
Har du ngra tips på hur man kan göra för att skriva sådan
texter som du gör? Tacksam för svar, jag kämpar med mina texter för fullt :)
Har du ngra tips på hur man kan göra för att skriva sådan
texter som du gör? Tacksam för svar, jag kämpar med mina texter för fullt :)
l-emmaericsson
Fri 8 Apr 2011 15:21
skitbraaaaa! blir lika förvånad varje gång jag läser dina texter!
Anonymous
Fri 8 Apr 2011 15:20
det här är det bästa jag har läst, någonsin.
I'm speechless
I'm speechless
17 comments on this photo
Visa toppen
Show footer