det är nog det jobbigaste, att veta att om lite mer än 1 år så är det inte VI längre. Jag tänker och drömmer varje dag om hur jag skulle kunna göra så det kunde bli VI på riktigt..drömmer om att pappa ska komma och säga att Corall är min nu...eller att ägaren inte vill ha tillbax henne så jag får henne...men det är ju bara drömmar :( eländiga drömmar :(

har funderat på hur det ska gå att lämna tillbax henne, tror inte jag åker med och lämnar henne ialf..hur kul är det att stå och fälla tårar inför ägaren ? :'( ...jag vet ju att jag kan hälsa på henne men,kommer jag orka ? se hur hon förfaller..allt arbete och min lyckliga lilla ponny försvinner..frammför ögonen på en...

om 1 år så kommer jag börja sänka kondisen på henne, börja tänka på hur jag vill göra med ny häst..det svider redan nu,hur ska det gå då ?

jag vet att jag aldrig kommer glömma Corall och hon betyder mer än något annat i mitt liv,mitt hjärta som helt klart kommer sitta på mig någon stans efter min 18 års dag <3

om jag ändå hade 35 tusen och kraft nog att sälja henne själv sen..eller ha massa pengar så jag kan ha kvar henne tills hon flyger iväg från mig ?

varför har man kännslor?, gå och dö :(

drömmar är underbara medans man drömmer men inte sen :( verkligheten suger!