Jag är inte så mycket för bilder.

Jag är nyss hemkommen från mitt första 90årskalas hos the one and only Gamle Gunnar på Barkarbacken. Jag och Karin satt och nostalgiade oss på hans övervåning och kom ihåg alla dofter och allt vi brukade göra i hans hus och framföralt i hans pool.

Precis när vi skulle gå ryckte han tag i min arm där han satt i sin fotölj och sa:
- Selma! (han kallar mig selma efter en viss lagerlöf-brud) Ibland slår allt slint! Men det gäller bara att kämpa. Alla stora människor har alla haft sina svackor. Det gäller att aldrig ge upp.

Påvägen hem stannade jag så där super klyschigt och tittade på stjärnorna, och såg en stjärna falla för första gången i mitt liv. Jag bråkade med mig själv om vad jag skulle önska. Ratade både villkorlös kärlek och friskhet och att alla jag kände skulle må bra. Men jag kom aldrig på nåt bättre.

Jag kommer nog aldrig vara så mycket för bilder

Jag önskar att jag var som du Hanna!