October
Wednesday 28 April 2010 photo 1/1
|
Jag orkar inte längre. Jag känner knappt igen mig själv. De senaste 2-3 veckorna så är det som om jag har gått runt i en dimma. Allting snurrar, kna inte koncentrera mig på något och huvudet känns som det är ton tungt. Har ingen motivation eller inspiration. Inget är roligt. Inte ens hästarna eller att fota.
Går upp ur sängen på morgnarna för att jag måste, äter för att jag måste, går på lektionerna för att jag måste, försöker plugga för att jag måste, åker till stallet för att jag måste, är social för att jag måste.
Är knappt hungrig och mår illa för minsta lilla.
Jag vet helt seriöst inte vad det är med mig. Brukar kunna hitta motivation trots att det är jobbigt. Brukar kunna lägga det åt sidan och fortsätta ändå. Att det inte går min väg är inget nytt.
Så varför kan jag inte resa mig och fortsätta nu?
Vad är det som är så speciellt med denna gången. Det är ju knappast så att jag inte förlorat någon innan. Det är ju knappast så att jag inte bråkat med min mamma innan. Jga har aldrig haft henne på min sida, det har aldrig varit ngt jag gjort som varit tillräckligt bra för henne och hon har aldrig brytt sig om hur jag mår innan heller. Så varför skulle detta va annorlunda.
Nu har jag ju fler än mormor som bryr sig om mig så varför tar det så jävla hårt.
Vill bara va mig själv igen! Vill kunna ha roligt utan att det känns påtvingat, vill kunna njuta av att av ute i stallet. Vill se det vackra i det fula som jag har kunnat göra innan. Men nu är allt målat i svart och vitt och jag hittar inte ut...
Går upp ur sängen på morgnarna för att jag måste, äter för att jag måste, går på lektionerna för att jag måste, försöker plugga för att jag måste, åker till stallet för att jag måste, är social för att jag måste.
Är knappt hungrig och mår illa för minsta lilla.
Jag vet helt seriöst inte vad det är med mig. Brukar kunna hitta motivation trots att det är jobbigt. Brukar kunna lägga det åt sidan och fortsätta ändå. Att det inte går min väg är inget nytt.
Så varför kan jag inte resa mig och fortsätta nu?
Vad är det som är så speciellt med denna gången. Det är ju knappast så att jag inte förlorat någon innan. Det är ju knappast så att jag inte bråkat med min mamma innan. Jga har aldrig haft henne på min sida, det har aldrig varit ngt jag gjort som varit tillräckligt bra för henne och hon har aldrig brytt sig om hur jag mår innan heller. Så varför skulle detta va annorlunda.
Nu har jag ju fler än mormor som bryr sig om mig så varför tar det så jävla hårt.
Vill bara va mig själv igen! Vill kunna ha roligt utan att det känns påtvingat, vill kunna njuta av att av ute i stallet. Vill se det vackra i det fula som jag har kunnat göra innan. Men nu är allt målat i svart och vitt och jag hittar inte ut...
Comment the photo
Menar, som det rycket jag fick på matten. Visst kan jag bli sur men inte på det viset :S INte för ngt så löjligt...
<3
jag förstår att de känns jobbit <3
Men tur jag har er som lyser upp vardagen iaf =)<3
Awe ja klart <33 Samma här :)
26 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/kjanermark/454923005/
Visa toppen
Show footer