March
Thursday 22 January 2009 photo 1/2
|
På lördag arrangeras ”Rest in sleaze” påNalen. Det är en gala till minne av hårdrocksbandet Crashdïets sångareDave Lepard som gick bort för tre år sedan. Men vem var han egentligen?På stans Fredrik Strage berättar.
Fyra månader efter Dave Lepards död körde hansmamma Lisbeth från Uppsala till Hard Rock Café i Stockholm. Med sighade hon ett tittskåp som hon tillverkat själv. Innerväggarna varklädda med leopardtyg, en Okej-affisch med sonens band Crashdïet ochskivomslaget till deras enda album ”Rest insleaze”. Bakom glaset låg hans cowboyboots, en flaskahårsprej och några av silverringarna som han brukade ha på armarna.Lisbeth bad att få tala med restaurangägaren och förklarade sedan atthennes sons tillhörigheter borde ställas ut bland alla de andrarockhistoriska föremålen på Hard Rock Café.
– De hade Joey Tempests glitterbrallor och en massa andrasaker. Jag berättade om David. ”Han är värd lika mycket somvilken Kurt Cobain som helst”, sa jag. Och de köpte min idé.De förstod nog att jag var en stolt och bedrövad mamma.
Att delta i sonens värld blev ett sätt för Lisbeth atthantera sorgen. Hon drog i gång den årliga minnesgalan Rest In Sleazedär hon själv delade ut ett stipendium till ett ungt band (2007belönades Starlet Suicide, året därpå Sleazy Trash). Lisbeth lät tilloch med tatuera sig, något som hon aldrig hade trott att hon skullegöra vid femtiofem års ålder. På axeln valde hon en leopard, Davidsfavoritdjur, och runt ankeln en kedja som bröts av, inspirerad av hanslåt ”Breakin’ the chainz”. Nålen gjordeinte så ont som hon hade trott.
– Jag är inte den sortens person som skaffar tatueringar. Jagär en vanlig skolkurator. Men jag ville ha de bilderna med mig jämt.
Tre år efter Davids död parkerar Lisbeth sin bil vid ingången tillkyrkogården i Uppsala. Det är en mild, grå vinterdag. Hon behöver inteknäppa sin täckjacka med leopardmönstrad krage. För att komma tillDavids grav går man rakt fram, sedan till höger vid ett stort träd, menman behöver ingen vägbeskrivning för att hitta rätt. Man behöver inteens läsa inskriptionen på den runda, leopardprickiga gravstenen(”David Lepard, 1980–2006”) för attförstå vem som vilar där. Graven är belamrad av prylar: trumpinnar,kajalpennor, en flaska Wild Africa Cream-likör med leopardetikett,Mötley Crüe-knappar på ett hjärta, en glittrig diskokula, en burkhårsprej, ett rosa plektrum, en miniatyrjulgran, en litenfrihetsgudinna, en dödskalle och ett inplastat porträtt av David somvrålar i en mikrofon. Fans har puffat in handskrivna meddelanden blandgåvorna:
”Jag är på väg till min buss nu men eftersom jag gårförbi tänkte jag stanna en stund. Jag vill bara säga att jag saknar digjättemycket och ofta tänker på dig. Kan du inte komma tillbaks?Jessica.”
”Vi sitter här vid din grav och lyssnar på’Lost horizons’ och tänker på dig. Det är förjävligt hur mycket man saknar dig. Du var raw. The real deal. One of akind.”
”All Japanese fans respect you. We were so sad because we can’t see you in Japan.”
”Rest in sleaze.”
”Die today live forever.”
Lisbeth gillar inte det sista uttrycket, som mångaav Davids beundrare använder i sina avskedshälsningar. Hon tycker attdet ger en för optimistisk bild av döden. Samtidigt förstår hon hurbeundrarna känner inför sin idol.
– Jag minns när Brian Jones i Rolling Stones drunknade. Hanvar så söt. Och jag blev fruktansvärt ledsen. Det är en tröst att mångatänker på David. Men helst av allt vill jag förstås ha honom tillbaka.
Crashdïet 2005: Peter London, Martin Sweet, Eric Young och Dave Lepard. Foto: Micke Eriksson.
Sleaze metal, en sjabbig och stökig subgenre inomåttiotalshårdrock, fick en renässans i början av nollnolltalet. Delsberodde det på Neil Strauss framgångsrika Mötley Crüe-biografi”The dirt”, dels på att några av de gamla bandenåterförenades, dels på nya talanger som Crashdïet. Hösten 2005 gav deut sitt debutalbum ”Rest in sleaze”. Singlarna”Riot in everyone” och”Breakin’ the chainz” spelades flitigt iradio, i synnerhet den senare som framfördes i en reklamfilm förmobiloperatören 3, där Crashdïet såg så sleazigt dekadenta ut attmånga trodde att de var inhyrda skådespelare. Sångaren David kalladesig Dave Lepard och var bandets frontfigur. En 25-åring som verkadebestå av lika delar kaxig charm, manisk kreativitet och upptuperatblont hår.
– Davids koncept för bandet var glasklart från början, minnsbasisten Peter London. Det skulle vara sleaze. Vi älskade framför alltGuns N’ Roses. Han hade tagit namnet Crashdïet från en avderas låtar.
Crashdïet längtade efter Guns N’ Roses försenade album”Chinese democracy” och diskuterade om det någonsinskulle släppas. De flesta fans hade gett upp hoppet.
– David var mer optimistisk, säger Peter. Varje gång ett nyttreleasedatum dök upp, och vi andra bara suckade, skrek han:”Jaa! Nu kommer den!”
Det Crashdïet som började spela tillsammans i januari2003 var den andra upplagan av bandet. Den första sättningen hadesplittrats en månad tidigare när de övriga medlemmarna hoppade av ellerfick sparken av David, beroende på vem man frågar. Han tyckte inte attde var tillräckligt engagerade, eller såg tillräckligt bra ut ieyeliner, läppstift och leopardtajts. Det gjorde däremot hans nyakompis Peter London, en blond, söt klon av honom själv. De andramedlemmarna, trummisen Eric Young och gitarristen Martin Sweet,sleazade David till genom att få dem att sminka sig, gå ner i vikt ochdra på sig trasiga strumpbyxor över spandexbrallor. Looken gav genastresultat.
– En av mina vänner fick syn på Crashdïet när de satt utanförSystembolaget på Folkungagatan, minns A & R-mannen Anders Johanssonsom då jobbade på Stockholm Records. Många hårdrockare brukar hänga däreftersom Estrad musik ligger bredvid och Kelly’s mittemot.Min kompis tyckte att de såg fantastiska ut och frågade om demöjligtvis spelade i ett band. De slängde med håret och sa stöddigt:”Vadå? Klart vi spelar i ett band.”
Crashdïet knöts till Stockholm Records som såg till att David ochMartin komponerade allt hittigare låtar. Det enda som verkade hindraett genombrott var bandets destruktiva festande.
– Vi krökade hela jävla tiden. Vi var fulla på möten. Vi söpbort viktiga spelningar. Och eftersom vi sällan repade lät det kukennär vi spelade live, berättar Peter London.
När ett aspackat Crashdïet uppträdde på Rookiefestivalen i Hultsfreddrog Martin ut Davids gitarrsladd eftersom han spelade i fel tonart.David kastade ut sin gitarr i publiken, träffade en åhörare i huvudetoch ramlade själv av scenen. Efter ett lika katastrofalt gig införutländska journalister på festivalen Access All Areas i Stockholm fickde en utskällning av sitt skivbolag.
– ”Fan grabbar, tagga ner lite”, fick jagsäga, minns Anders Johansson. Jag hade visserligen önskat mig ettriktigt sleazeband, särskilt efter att ha jobbat med A-Teens i fleraår, men Crashdïet verkade inte förstå att ”sex, drugs &rock’n’roll”-grejen i viss mån var ettskådespel, även för Mötley Crüe.
– Vi älskade ”The dirt”, boken om Mötley,men vi brukade inte erkänna det eftersom det var lite klyschigt, minnsPeter London. Journalister frågade om vi använde ”Thedirt” som manual när ni startade bandet.”Nej”, sa jag. ”Vi skriver vår egenäckliga bok.”
Crashdïet inspirerades inte bara av miljonsäljandesleaze som Guns N’ Roses och Mötley Crüe. De avgudade ocksåGG Allin, den amerikanska punklegenden som blev känd för att rulla sigi kroppsvätskor, slå ner sina fans och vara vidrig i största allmänhet.Dave Lepard tatuerade GG Allins motto ”scumfuck” påknogarna. Punkpolaren Gotlands-David, som han delade lägenhet med iUppsala, byggde en tatueringsmaskin av bläckpenna, synål och sinfarfars gamla rakapparat.
– David ville att jag skulle tatuera ”GGAllin” så många gånger på hans ben att huden blev helt svart.Jag skrev det femton gånger innan jag tröttnade. Vi gillade GG Allinväldigt, väldigt mycket, berättar Gotlands-David.
Dave Lepard gjorde många tatueringar med den hemgjorda maskinen. Påinsidan av sin handled skrev han ”ELITEN”. Det varnamnet på en löst sammansatt grupp punkbohemer. Elitens informelleledare Onkel, en dreadlockad punkare, blev under nittiotalet känd somBajsmannen på svenska musikfestivaler. Dave Lepard började umgås medhonom i tonåren och nådde viss ryktbarhet som Bajsmannens sidekickLeopardmannen. Enligt vissa vänner fick han smeknamnet efter att hasprungit runt på Hultsfredscampingen i leopardmönstrad regnrock, enligtandra eftersom han bodde i en replokal som kallades Lepran.
– Lepran låg i en betongkällare under Ekebyskolan i Uppsala,säger Dave Lepards skolkamrat Erik Danielsson, numera sångare i blackmetal-bandet Watain.
– David var en otroligt duktig musiker. Han var också väldigtemotionell, en explosion av känslor, vilket ibland gjorde det litepåfrestande att umgås med honom. Efter ett tag sökte han sig tillpersoner som var lika extrema som han. Det var intressant att träffadem. De höll på med de absolut värsta punkklichéerna du kan tänka dig.
Inspirerade av GG Allins syn på kroppsvätskor som ett slags nattvardsom skulle erbjudas publiken gjorde Eliten allt för att chockera, ävennär det inte fanns någon publik i närheten. Att skämta om nazism ochhomosexualitet var populärt.
– Vi bodde tillsammans i Gottsunda, minns Gotlands-David. Därfanns rätt hårda invandrargäng. David gick förbi dem, hårdsminkad medsitt stora blonda hår, och vrålade: ”Sieg heil,grabbar!” Han fick stryk flera gånger. Han älskade att synasoch vara störst, bäst och värst. Samtidigt kunde han bli vansinnigt argom någon kom fram och sa: ”Var det inte dig jag såg naken iEngelska parken?” Han var en exhibitionist som hatade attfolk stirrade på honom.
Dave Lepard var noga med att separera sina umgängeskretsar. Därför fickCrashdïet i Stockholm inte träffa Eliten i Göteborg eller hans familj iUppsala. Peter London var den ende i bandet som deltog i deträskpunkiga övningarna. Det var ett sätt att stärka vänskapen.
– Men vi var inte gay. Och vi var inte nazister. Vi var bara allt som man inte fick vara, säger Peter London.
Hösten 2005 hade Dave Lepard blivit en riktigrockstjärna. Samtidigt sjöng han i låten ”Tikket”att han avskydde berömmelsen: ”I can’t stand to bein the spotlight, don’t like it, never have/The mirrorreflecting the street light, in the gutter that’s where Iam.” Han oroade sig för att ha svikit rännstensromantiken ochpunkpolarna genom att göra kommersiell musik – trots attEliten sa att de var stolta över honom när han syntes på MTV.
Sedan tonåren plågades David också av svåra sömnstörningar. Han tog uten stor del av sina frustrationer på de andra i Crashdïet. Strax efternyår meddelade de andra medlemmarna i ett brev att de skulle sluta omhan inte sökte hjälp.
– Jag älskade David som en bror men det gick inte att liramed honom längre, säger Peter London. Han var manipulativ, han sa elakasaker och han krävde att allt skulle vara på hans villkor.
Skivbolaget hoppades att David skulle ta sitt förnuft till fångaeftersom Crashdïet hade bokats till den viktiga musikmässan South BySouthwest i Texas. Men han svarade inte på brevet. Däremot sa han tillvänner i Uppsala att han hade sparkat de andra i Crashdïet och skullesätta ihop ett nytt band, precis som han gjort fyra år tidigare. Sedanisolerade han sig i lägenheten i Gottsunda. Han mejlade en ny låt tillbandets turnéledare den 10 januari. Sedan blev det tyst.
Det hände att David försvann i perioder och mångatrodde att han hälsade på punkgänget i Göteborg. Men de hade inteheller hört något. Till slut bad Davids storasyster en kompis som hadenyckel till lägenheten att titta till honom. Sent på kvällen den 19januari 2006 hittades hans kropp.
– Jag vill inte berätta hur han begick självmord, sägerLisbeth. Det skulle kunna inspirera andra. Jag försöker verkligenförstå, jag har pratat med alla som hade kontakt med honom på slutetmen … ingen vet varför han gjorde det. Jag tror att det varett misstag. Han var förbannad på grabbarna i bandet. Han tänkte somett barn: ”Jag ska rymma hemifrån så att de får stå där ochgråta!” Han glömde att man inte får höra gråten efteråt omman tar livet av sig.
En handskriven lapp hittades i lägenheten: ”Varför ska jagleva när ingen annan jävel gör det?” Peter London tror attDavid var så dramatisk, kaotisk och impulsiv att det ur hans perspektivinte kändes som om andra människor levde på riktigt. Davids storasysterFelicia håller med.
– Han tyckte inte att vi levde. Han tyckte att vi varmaskiner som knegade från åtta till fem. Han sa till mamma:”Fan, du borde sluta jobba och bara måla tavlor och drickavin!”
– David var för stor, säger Erik Danielsson. Hans ego fickinte plats på den här planeten. Det är en kliché att säga så ombortgångna rockstjärnor men det stämmer så väl på honom. Hans död komsom en chock, men jag blev inte förvånad över att han faktiskt hadetagit sitt liv. Jag skulle å andra sidan inte ha blivit förvånad om hanhade sprängt ett dagis eller gjort precis vad som helst.
Ett halvår efter Davids död uppträdde Guns N’ Roses i Globen.För Lisbeth, som hade skjutsat en trettonårig David till spelningen påStadion 1993, var det vemodigt – liksom för Peter London somsåg sitt favoritband för första gången.
– Jag har aldrig känt Davids andliga närvaro så starkt somunder den konserten, säger han. Det var som om han stod bredvid mig.Jag saknar honom fortfarande. Ibland gör det väldigt ont, som i höstasnär ”Chinese democracy” äntligen gavs ut. Davidvar den ende som trodde att den skivan skulle släppas och han fick intehöra den.
Rest in Sleaze, hyllningsgalan till Dave Lepard, arrangeras för tredje året i rad på Nalen,lördag den 24 januari. Med start kl 17 spelar sleaziga grupper somRedlight Attraction, Babylon Bombs, Crazy Lixx, Fornicators, Baby Janeoch Sister Sin. Peter London från Crashdïet uppträder med det nyabandet Lizzy Pistol and The Transylvanian Transvestites.
– De hade Joey Tempests glitterbrallor och en massa andrasaker. Jag berättade om David. ”Han är värd lika mycket somvilken Kurt Cobain som helst”, sa jag. Och de köpte min idé.De förstod nog att jag var en stolt och bedrövad mamma.
Att delta i sonens värld blev ett sätt för Lisbeth atthantera sorgen. Hon drog i gång den årliga minnesgalan Rest In Sleazedär hon själv delade ut ett stipendium till ett ungt band (2007belönades Starlet Suicide, året därpå Sleazy Trash). Lisbeth lät tilloch med tatuera sig, något som hon aldrig hade trott att hon skullegöra vid femtiofem års ålder. På axeln valde hon en leopard, Davidsfavoritdjur, och runt ankeln en kedja som bröts av, inspirerad av hanslåt ”Breakin’ the chainz”. Nålen gjordeinte så ont som hon hade trott.
– Jag är inte den sortens person som skaffar tatueringar. Jagär en vanlig skolkurator. Men jag ville ha de bilderna med mig jämt.
Tre år efter Davids död parkerar Lisbeth sin bil vid ingången tillkyrkogården i Uppsala. Det är en mild, grå vinterdag. Hon behöver inteknäppa sin täckjacka med leopardmönstrad krage. För att komma tillDavids grav går man rakt fram, sedan till höger vid ett stort träd, menman behöver ingen vägbeskrivning för att hitta rätt. Man behöver inteens läsa inskriptionen på den runda, leopardprickiga gravstenen(”David Lepard, 1980–2006”) för attförstå vem som vilar där. Graven är belamrad av prylar: trumpinnar,kajalpennor, en flaska Wild Africa Cream-likör med leopardetikett,Mötley Crüe-knappar på ett hjärta, en glittrig diskokula, en burkhårsprej, ett rosa plektrum, en miniatyrjulgran, en litenfrihetsgudinna, en dödskalle och ett inplastat porträtt av David somvrålar i en mikrofon. Fans har puffat in handskrivna meddelanden blandgåvorna:
– Jag minns när Brian Jones i Rolling Stones drunknade. Hanvar så söt. Och jag blev fruktansvärt ledsen. Det är en tröst att mångatänker på David. Men helst av allt vill jag förstås ha honom tillbaka.
– Davids koncept för bandet var glasklart från början, minnsbasisten Peter London. Det skulle vara sleaze. Vi älskade framför alltGuns N’ Roses. Han hade tagit namnet Crashdïet från en avderas låtar.
Crashdïet längtade efter Guns N’ Roses försenade album”Chinese democracy” och diskuterade om det någonsinskulle släppas. De flesta fans hade gett upp hoppet.
– David var mer optimistisk, säger Peter. Varje gång ett nyttreleasedatum dök upp, och vi andra bara suckade, skrek han:”Jaa! Nu kommer den!”
Det Crashdïet som började spela tillsammans i januari2003 var den andra upplagan av bandet. Den första sättningen hadesplittrats en månad tidigare när de övriga medlemmarna hoppade av ellerfick sparken av David, beroende på vem man frågar. Han tyckte inte attde var tillräckligt engagerade, eller såg tillräckligt bra ut ieyeliner, läppstift och leopardtajts. Det gjorde däremot hans nyakompis Peter London, en blond, söt klon av honom själv. De andramedlemmarna, trummisen Eric Young och gitarristen Martin Sweet,sleazade David till genom att få dem att sminka sig, gå ner i vikt ochdra på sig trasiga strumpbyxor över spandexbrallor. Looken gav genastresultat.
– En av mina vänner fick syn på Crashdïet när de satt utanförSystembolaget på Folkungagatan, minns A & R-mannen Anders Johanssonsom då jobbade på Stockholm Records. Många hårdrockare brukar hänga däreftersom Estrad musik ligger bredvid och Kelly’s mittemot.Min kompis tyckte att de såg fantastiska ut och frågade om demöjligtvis spelade i ett band. De slängde med håret och sa stöddigt:”Vadå? Klart vi spelar i ett band.”
Crashdïet knöts till Stockholm Records som såg till att David ochMartin komponerade allt hittigare låtar. Det enda som verkade hindraett genombrott var bandets destruktiva festande.
– Vi krökade hela jävla tiden. Vi var fulla på möten. Vi söpbort viktiga spelningar. Och eftersom vi sällan repade lät det kukennär vi spelade live, berättar Peter London.
När ett aspackat Crashdïet uppträdde på Rookiefestivalen i Hultsfreddrog Martin ut Davids gitarrsladd eftersom han spelade i fel tonart.David kastade ut sin gitarr i publiken, träffade en åhörare i huvudetoch ramlade själv av scenen. Efter ett lika katastrofalt gig införutländska journalister på festivalen Access All Areas i Stockholm fickde en utskällning av sitt skivbolag.
– ”Fan grabbar, tagga ner lite”, fick jagsäga, minns Anders Johansson. Jag hade visserligen önskat mig ettriktigt sleazeband, särskilt efter att ha jobbat med A-Teens i fleraår, men Crashdïet verkade inte förstå att ”sex, drugs &rock’n’roll”-grejen i viss mån var ettskådespel, även för Mötley Crüe.
– Vi älskade ”The dirt”, boken om Mötley,men vi brukade inte erkänna det eftersom det var lite klyschigt, minnsPeter London. Journalister frågade om vi använde ”Thedirt” som manual när ni startade bandet.”Nej”, sa jag. ”Vi skriver vår egenäckliga bok.”
– David ville att jag skulle tatuera ”GGAllin” så många gånger på hans ben att huden blev helt svart.Jag skrev det femton gånger innan jag tröttnade. Vi gillade GG Allinväldigt, väldigt mycket, berättar Gotlands-David.
Dave Lepard gjorde många tatueringar med den hemgjorda maskinen. Påinsidan av sin handled skrev han ”ELITEN”. Det varnamnet på en löst sammansatt grupp punkbohemer. Elitens informelleledare Onkel, en dreadlockad punkare, blev under nittiotalet känd somBajsmannen på svenska musikfestivaler. Dave Lepard började umgås medhonom i tonåren och nådde viss ryktbarhet som Bajsmannens sidekickLeopardmannen. Enligt vissa vänner fick han smeknamnet efter att hasprungit runt på Hultsfredscampingen i leopardmönstrad regnrock, enligtandra eftersom han bodde i en replokal som kallades Lepran.
– Lepran låg i en betongkällare under Ekebyskolan i Uppsala,säger Dave Lepards skolkamrat Erik Danielsson, numera sångare i blackmetal-bandet Watain.
– David var en otroligt duktig musiker. Han var också väldigtemotionell, en explosion av känslor, vilket ibland gjorde det litepåfrestande att umgås med honom. Efter ett tag sökte han sig tillpersoner som var lika extrema som han. Det var intressant att träffadem. De höll på med de absolut värsta punkklichéerna du kan tänka dig.
Inspirerade av GG Allins syn på kroppsvätskor som ett slags nattvardsom skulle erbjudas publiken gjorde Eliten allt för att chockera, ävennär det inte fanns någon publik i närheten. Att skämta om nazism ochhomosexualitet var populärt.
– Vi bodde tillsammans i Gottsunda, minns Gotlands-David. Därfanns rätt hårda invandrargäng. David gick förbi dem, hårdsminkad medsitt stora blonda hår, och vrålade: ”Sieg heil,grabbar!” Han fick stryk flera gånger. Han älskade att synasoch vara störst, bäst och värst. Samtidigt kunde han bli vansinnigt argom någon kom fram och sa: ”Var det inte dig jag såg naken iEngelska parken?” Han var en exhibitionist som hatade attfolk stirrade på honom.
Dave Lepard var noga med att separera sina umgängeskretsar. Därför fickCrashdïet i Stockholm inte träffa Eliten i Göteborg eller hans familj iUppsala. Peter London var den ende i bandet som deltog i deträskpunkiga övningarna. Det var ett sätt att stärka vänskapen.
– Men vi var inte gay. Och vi var inte nazister. Vi var bara allt som man inte fick vara, säger Peter London.
Sedan tonåren plågades David också av svåra sömnstörningar. Han tog uten stor del av sina frustrationer på de andra i Crashdïet. Strax efternyår meddelade de andra medlemmarna i ett brev att de skulle sluta omhan inte sökte hjälp.
– Jag älskade David som en bror men det gick inte att liramed honom längre, säger Peter London. Han var manipulativ, han sa elakasaker och han krävde att allt skulle vara på hans villkor.
Skivbolaget hoppades att David skulle ta sitt förnuft till fångaeftersom Crashdïet hade bokats till den viktiga musikmässan South BySouthwest i Texas. Men han svarade inte på brevet. Däremot sa han tillvänner i Uppsala att han hade sparkat de andra i Crashdïet och skullesätta ihop ett nytt band, precis som han gjort fyra år tidigare. Sedanisolerade han sig i lägenheten i Gottsunda. Han mejlade en ny låt tillbandets turnéledare den 10 januari. Sedan blev det tyst.
– Jag vill inte berätta hur han begick självmord, sägerLisbeth. Det skulle kunna inspirera andra. Jag försöker verkligenförstå, jag har pratat med alla som hade kontakt med honom på slutetmen … ingen vet varför han gjorde det. Jag tror att det varett misstag. Han var förbannad på grabbarna i bandet. Han tänkte somett barn: ”Jag ska rymma hemifrån så att de får stå där ochgråta!” Han glömde att man inte får höra gråten efteråt omman tar livet av sig.
En handskriven lapp hittades i lägenheten: ”Varför ska jagleva när ingen annan jävel gör det?” Peter London tror attDavid var så dramatisk, kaotisk och impulsiv att det ur hans perspektivinte kändes som om andra människor levde på riktigt. Davids storasysterFelicia håller med.
– Han tyckte inte att vi levde. Han tyckte att vi varmaskiner som knegade från åtta till fem. Han sa till mamma:”Fan, du borde sluta jobba och bara måla tavlor och drickavin!”
– David var för stor, säger Erik Danielsson. Hans ego fickinte plats på den här planeten. Det är en kliché att säga så ombortgångna rockstjärnor men det stämmer så väl på honom. Hans död komsom en chock, men jag blev inte förvånad över att han faktiskt hadetagit sitt liv. Jag skulle å andra sidan inte ha blivit förvånad om hanhade sprängt ett dagis eller gjort precis vad som helst.
Ett halvår efter Davids död uppträdde Guns N’ Roses i Globen.För Lisbeth, som hade skjutsat en trettonårig David till spelningen påStadion 1993, var det vemodigt – liksom för Peter London somsåg sitt favoritband för första gången.
– Jag har aldrig känt Davids andliga närvaro så starkt somunder den konserten, säger han. Det var som om han stod bredvid mig.Jag saknar honom fortfarande. Ibland gör det väldigt ont, som i höstasnär ”Chinese democracy” äntligen gavs ut. Davidvar den ende som trodde att den skivan skulle släppas och han fick intehöra den.
Comment the photo
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/karisummer/322551732/
Visa toppen
Show footer