May
Monday 21 June 2010 photo 2/3
|
Del 38.
Mina ben började darra av nervositet, det var han.
Eller nej det var inte en person utan två stycken.
Jag hörde röster i bakgrunden, tyska röster.
Det lät inte vänliga.
Min självkänsla sjönk till botten, jag kände mig som en stor idiot.
Jag hade sjunkit så långt ner man kunde, förumjukat och skämt ut dem.
Jag förstod att de var arga på mig, de hade all rätt i världen att vara det.
Jag slog ner blicken i golvet.
Det blänkte och jag såg reflektionen av min egen spegelbild.
Det var ingen vacker syn det nej..
Jag tog ett djupt ande tag och svarade dem,
"ja"
(jag skriver på svenska även de pratar på engelska osv okej?)
"fattar du vad du har ställt till med?" halv skrek rösten på andra sidan luren.
"eh..eh..eh, förlåt" jag skämdes som bara den, jag kunde känna hur tårarna brände bakom ögonlocken.
En fasansfull skam fyllde min kropp.
Jag kände mig smutsig.
Jag hade förstört hela deras framtid, karriär men jag hade även förstört för deras fans, såklart saknade de sin sångare.
Jag höjde blicken en aning, den fastnade på Bills vackra ansikte.
"FÖRLÅT RÄCKER INTE!" gastade dem åter igen i kör, en aning surare denna gången.
Jag kunde inte hålla emot tårarna, de bara kom..
Men föresten... jag hade inte bett Bill att komma hit? hade jag?
Nej han hade tagit sitt pick och pack och åkt till mig utan min tillåtelse...
Så varför fick jag skiten? Han hade gjort det valet! ingen hade tvingat honom!
Skammen gick över till ilska och förtvivlan.
I all hast så for orden ur munnen på mig som hoppande grodor, " det är inte mitt fel, om ni vill något ring Bill inte mig!!"
Det blev tyst på andra sidan luren, förmodligen så blev de chockade och visste inte vad de skulle säga...
Jag pustade ut och klickade på röd lur.
Jag tittade inte längre ner i marken utan sträckte på min rygg och log mot Bill.
Jag torkade bort den sista tåren från kinden och gick och satte mig bredvid honom igen.
"vem var det?" sa han förvånat.
"nejnej det var bara mamma" , jag var tvungen att dra en vit lögn.. Jag orkade inte snacka om Tom & Henrik samt G&G...
Jag slöt ögonen och lutade mig mot hans axel.
Varför skulle mitt liv alltid vara så besvärligt och jobbigt?
Kunde inte han där upp, om han nu finns hjälpa mig?
Om det nu fanns en gud? varför hjälpte han inte människor i nöd? som mig!
"Bill" viskade jag tyst.
"mmh" svarade han efter en stund, han halvsov precis som mig.
"har du min ipod?"
"tror inte det, kan kolla"
Han rätade på sig och böjde sig efter sin väska.
"här" han sträckte den svarta ipoden till mig.
Det ända jag fick fram var ett tack utav mummel.
Jag stoppade försiktigt in hörlurarna och rullade ner efter min älsklings låt, "stuck in a moment 'you cant get out" med U2.
Musiken omslöt min kropp och alla sinnena stängdes av.
Musik var mitt liv, jag förstod inte hur Bill skulle klara sig utan att få uppträda och få visa upp sin musik.
Musik var hans liv också, fast det betyder nog mer för honom än för mig.
Shit , det håller nog max 2 veckor sedan så kommer han böna och be att få komma tillbaka till Tokio Hotel, och jag skulle vara som bortglömd.
Usch jag vände mig om och försökte sova.
SISTA PÅSTIGNINGEN TILL SPANIEN , LYFTER OM 10 MINUTER! ekade det i högtalarna.
Jag vaknade upp i ett ryck, Bill låg halvt på 2 väntstolar och susade.
Jag for snabbt över till honom och försökte få liv i honom.
"BILL,BILL,BILL!"¨
"öhh, ja" sa han yrvaket och förvirrad var han också.
"PLANET LYFTER OM 10 MINUTER"
"VA?" han for kvickt upp, tog sin väska i ena handen och min hand i den andra och började springa.
"SKYNDA DIG ERIKA" sa han mellan flåsningarna.
Man kan ju säga att han hade inte direkt den bästa kondisen.
"jaja ta det lugnt!" försökte jag lugna honom.
"NEJ SKYNDA!!!"
vi han exakt fram till dörren när flygvärdinnan höll på att stänga igen.
"NEEEEJ ÖPPNA IGEN" skrek Bill förtvivlat.
"tyvärr ni är 3 minuter försenade" svarade kvinnan i den blåa klänningen.
"3 MINUTER, 3 MINUTER! DU MÅSTE SKÄMTA MED MIG!"
jag kunde inte låta bli att små fnissa.
"nej jag skojar inte sir, ni får ta nästa plan, gå och omboka biljetten med detsamma om ni vill hinna med nästa plan som går om 1 timme" svarade hon vänligt medans Bill stod med hakan i golvet.
Jag tog tag i hans arm och drog honom mot samma disk som vi besökte för någon timme sedan.
Man kunde märka hur sur han var, jag försökte ignorera det med det var inte lätt.
Gud vilken bra start på denna resan det blev, skoj att resa med en Bill som hade både psm och sömnproblem, jag suckade för mig själv och drömde mig bort till palmerna och de vita stränderna med klarblått vatten.
Kommentera om ni vill ha mera! :D
"NEEEEJ ÖPPNA IGEN" skrek Bill förtvivlat.
De e jätte jätte jätte jätte braa! =D =D =D =D =D
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/kaulitztwiin/463498162/
Visa toppen
Show footer