December
Sunday 3 March 2013 photo 2/3
|
Vill först bara inleda med att säga att jag inte skriver här för någon annans skull, utan för min egen. Detta är som min dagbok faktiskt. Så fort jag känner något så vill jag skriva av mig här, för det känns bättre efter.
Så, nu har det gått en och en halv månad sen jag pratade ansikte med Andreas för sista gången. Det har gått en och en halv månad sen jag gav upp. Sen jag slutade hoppas. Sen jag slutade vilja. Jag har bara trängt undan alla känslor. Jag vet det. Jag vet också att det inte är bra, men jag var tvungen. Jag hade nog inte överlevt annars. Det som hintar om att jag bara har förträngt allt är att jag inte kan läsa det jag har skrivit under tiden vi höll på. Jag kan inte läsa vår smskonversation eller det vi har skrivit på facebook. Så fort jag tänker på det hela så känns det som att min hjärna stoppar mig. Mycket beror på att jag har intalat mig själv så otroligt mycket att det inte finns något att sakna. Jag vill inte sakna. Jag vägrar. Men innerst inne saknar jag nog. Vi pratar knappt alls. Har sagt att han inte får ha umgänge med Lucas förrän han har rett upp sin situation och är redo att ta umgänget på allvar. Så det enda vi har hörts om är att jag vill ha ensam vårdnad, men han vägrar och jag vill inte tvinga.
Jag söker en djupare mening i allt. Jag vill så gärna att det ska finnas en djupare mening med allt som händer. Att allt som händer är en del av en stor oundviklig plan. Men det känns inte så längre. Jag har förlorat tron och hoppet på allt. Jag kan inte känna nånting.
Igår så träffade jag killen som jag också ansåg hade krossat mitt hjärta. Men det hade han nog inte. Jag bara letade efter nåt djupare. För igår så kändes det ingenting.
Jag är så trött på detta. Känns som ett evigt letande efter någonting som inte finns. Jag kan inte acceptera tillvaron som den är heller, för den suger. Men jag vet inte vad jag vill alls. Är bara förvirrad och önskar att jag kunde pausa tiden tills jag har kommit på vad jag vill. Börjar också tro att jag lider av någon psykisk störning eller nåt eftersom jag hela tiden känner såhär. Jag vill bara vara lycklig. Det är verkligen det ENDA jag vill. Och allra helst vill jag vara det på egen hand (med Lucas såklart, men ni fattar).
Annons
Ekesrydh
Mon 4 Mar 2013 09:37
Mitt tips är att du slutar leta, och sluta hoppas för mycket, meningen med att Andreas fanns i ditt liv är antagligen för att du skulle få en liten Lucas, det enda ansvaret du kan ta är om dig själv och ditt barn, finns det något djupare bakom allt, så visar det sig med tiden oavsett om du anstränger dig eller inte. är du har lärt dig att leva med att inte tänka på det "magiska" hela tiden, så märker du att du med tiden mår bättre, och inte saknar på samma sätt =) Det är inte lätt att göra en känsloförändring på en dag, de tar tid.
Du kan inte tvinga honom att att skriva vårdnaden på dig nej, men han är precis som E, han gör de inte enbart för at han KAN styra över det. Dom vet att dom kan styra oss (typ) med just den lilla biten som betyder allt för oss men inget för dom, dom, enligt mig, varken förstår eller känner något för sina barn, sedan skiter jag i vad dom säger.
Mitt tips om han endå inte vill ta tag i de, så skit i honom, och med tanke på att han endå inte har honom, så känns lite skitsamma med ensam vårdnad eller inte, jag har inte vänt mig till rätten ännu för det kostar 500kr att skicka in en stämningsanmälan om att du vill ha ensam vårdnad, och för mig är det mycket pengar.
Men, för mig kommer det också bli som ett avslut när det är fixat, det är därför jag också ibland hoppas för mycket om att E ska ta tag i allt. Men när han väljer att flytta till gbg, 35 mil från barnen, så vet jag att han inte bryr sig ett skit om sina barn, så ja, de tar tid, men man får släppa taget, eller så mår man dåligt och ingen som helst annledning.
Kanske inte så tröstande ord, men jag hoppas verkligen de vänder sig för Er snart!
KRAM!
Du kan inte tvinga honom att att skriva vårdnaden på dig nej, men han är precis som E, han gör de inte enbart för at han KAN styra över det. Dom vet att dom kan styra oss (typ) med just den lilla biten som betyder allt för oss men inget för dom, dom, enligt mig, varken förstår eller känner något för sina barn, sedan skiter jag i vad dom säger.
Mitt tips om han endå inte vill ta tag i de, så skit i honom, och med tanke på att han endå inte har honom, så känns lite skitsamma med ensam vårdnad eller inte, jag har inte vänt mig till rätten ännu för det kostar 500kr att skicka in en stämningsanmälan om att du vill ha ensam vårdnad, och för mig är det mycket pengar.
Men, för mig kommer det också bli som ett avslut när det är fixat, det är därför jag också ibland hoppas för mycket om att E ska ta tag i allt. Men när han väljer att flytta till gbg, 35 mil från barnen, så vet jag att han inte bryr sig ett skit om sina barn, så ja, de tar tid, men man får släppa taget, eller så mår man dåligt och ingen som helst annledning.
Kanske inte så tröstande ord, men jag hoppas verkligen de vänder sig för Er snart!
KRAM!
Kelh
Mon 4 Mar 2013 11:53
Ja, du har nog rätt i det. Men problemet är nog att jag inte letar medvetet, utan det verkar vara en slags omedveten handling :( men det med magi o grejer har du helt rätt om. Att jag har så höga förhoppningar på allt hela tiden gör ju bara att jag blir besviken. Men det känns lite som att jag håller på ställa om mig iallafall..
Och umgänge och vårdnad. Dom har ju blivit vräkta och flyttar just nu runt hos kompisar. Är så jäkla rädd att dom ska fly landet o sen står man här i skiten och kan inte söka pass, bestämma skola eller något för att han också måste skriva under. Det är bara så löjligt att han vägrar följa med till familjerätten och överlåta vårdnaden till mig. Oavsett vad så har han ju 'rätt' till samma umgänge. När det gäller den biten så har jag dock satt stopp. Lucas är ju så stor att han fattar och jag vill inte att han ska behöva åka runt hem till alla hans olika kompisar vid umgänge, för han kommer att undra och fråga varför dom gör det och frågan kommer han ställa till mig :(
Och umgänge och vårdnad. Dom har ju blivit vräkta och flyttar just nu runt hos kompisar. Är så jäkla rädd att dom ska fly landet o sen står man här i skiten och kan inte söka pass, bestämma skola eller något för att han också måste skriva under. Det är bara så löjligt att han vägrar följa med till familjerätten och överlåta vårdnaden till mig. Oavsett vad så har han ju 'rätt' till samma umgänge. När det gäller den biten så har jag dock satt stopp. Lucas är ju så stor att han fattar och jag vill inte att han ska behöva åka runt hem till alla hans olika kompisar vid umgänge, för han kommer att undra och fråga varför dom gör det och frågan kommer han ställa till mig :(
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/kelh/513236109/
Visa toppen
Show footer