March
Thursday 9 June 2011 photo 3/5
|
Emil stod och såg på lekplatsen i parken. Den var gammal och sliten. Färgen på gungorna var borta. Karusellen var rostig. Klätterställningen var trasig. Det var aldrig någon som vågade leka på lekplattsen. Så hade det varit länge. Därför var det mycket underligt att en kille satt i en gunga . Han gungade sakta fram och tillbaka. Gungan knarrade. Killen hade inte sett Emil eller så brydde han sig inte. Långt borta hördes tre tunga slag från kyrkklockan. Det var höst. Mörka moln gled för solen. Det började bli mörkt. Emil kände inte igen killen. Han gick in på lekplatsen. Gruset krasslade under fötterna. Det började regna lite. Vissna löv låg på marken. Det hade varit en lång trist höst för Emil. Killen i gungan tittade upp. Han fortsatte att gunga. Sakta och lungt. Fram och tillbaka. Emil gick fram till honom.
- Vågar du vara här alldeles ensam? viskade han.
Han såg sig omkring. Det var kallt, mycket kallt.
- Varför inte? sa killen. Det är ju en lekplatts.
Det blev tyst. Det var bara gungan som knarrade. och den knarrade högt. Emil tyckte det var ett hemskt ljud. Det lät så ensamt.
- Vad heter du? sa Emil.
Killen verkade snäll. Och han var visst väldigt modig. De kunde kanske bli vänner.
- Anton, svarade killen.
- Jag har aldrig sett dej här förut, sa Emil.
- Jag har just flyttat hit. Jag bor där borta, sa Anton.
Han pekade åt det hållet där rutchkanan stod. Den hade ett högt torn.
- Det var där det hände, sa han.
Han var tyst en stund.
- Det var där det hände, sa han igen.
Vid tornet. Anton nickade.
- Jag vet vad som hände, sa han. Det med pojken som dog.
Alla som bodde här visste de. Visste vad som hade hänt pojken som alla retades med. Han hade gått till lekplattsen för att få vara ifred. Men några hade följt efter honom. Pojken hade gömt sig i tornet. Vissa sa att han hade ramlat. Andra sa att han blivit knuffad. Hur det än gick till så föll han ner från tornet och dog.
- Man säger att han går igen. Som ett spöke, sa Anton.
Emil nickade.
- Man kan se honom varje kväll klockan åtta, sa Anton. DEt var då det hände. Han var ensam och ville bara ha någon att leka med. Det har jag hört.
Emil rös till. Han ville gå därifrån. Ville inte vara kvar. Även om det var långt kvar till klockan åtta. Men Anton verkade inte rädd. Och Emil stod kvar. Anton skakade på huvudet.
- Om han är ett spöke borde han väl vara här hela tiden, sa han.
Han gungade allt högre. Som om han ville visa att han inte var rädd.
- Jag tror inte på spöken, ropade han.
- Gör du inte? sa Emil.
- Nej, gör du? ropade Anton.
- Nej, svarade Emil.
Men det var inte sant. Just då hoppade Anton ur gungan. Han flög i en båge och landade bredvid Emil. Så vände han på huvudet och såg på Emil och log lite. Det var ett konstigt leende. Lite obehagligt. Emil rös till igen.
- Vågar du komma hit ikväll klockan åtta? sa Anton.
Emil såg länge på Anton.
- Visst, sa han sedan.
- Då säger vi det, sa Anton och räckte fram handen. Vises klockan åtta. Så får vi se om spöket visar sej. Om du vågar, alltså?
- Jag vågar, sa Emil och tog Antons hand.
- Du är kall, sa Anton. Kall som is. Du är väl inte rädd?
- Nej, sa Emil. Jag är här klockan åtta.
Och han skulle varahär. Han var inte rädd. Inte alls. Det var bara det att han frös så att han skakade. Sakta gick Emil över den mörka lekplatesen. Klockan var kvart i åtta. Ljuset från parkenslyktor nådde inte in bland träden. Överallt var svarta skuggor.
- Anton? viskade Emil. Anton, var är du?
Vinden svepte undan vissna löv. Gungan rörde sig sakta. DEt kom inget svar. Något mörkt rörde sig längre bort. Vad var det?
- Anton, är det du? sa Emil.
Han närmade sig den mörka figuren. Men det var inte Anton. Det var bara en skugga. Anton hade inte kommit. Han hade lurat Emil, som var ensam. Helt ensam.
På den mörka platsen. På den mörka lekplatsen. Där en pojke hade slagit ihjäl sig just klockan åtta. Och nu var klockan snart åtta. Han borde aldrig ha pratat med Anton. Och han borde aldrig ha... Plötsligt var det något som skrek! Emil vände sog om. Det var karusellen. Den rörde sig. Det var den som gnisslade och gnällde. Emil blev alltmer rädd. Han vände sig mot utgången. Då stod Anton framför honom. Emil såg rakt in i hans ögon. Anton skrattade.
- Tänkte du smita? sa han. Du är väl inte rädd? Klockan är ju inte åtta ännu. Spöket är inte här.
Han pekade på karusellen som gick runt.
- Eller har han redan kommit? sa han.
Emil försökte slappna av. Om inte Anton var rädd så behövde han inte vara orolig. Anton skulle inte lämna lekplatsen.
- Men då så, santon. Kom så gömmer vi oss. Det är snart dags.
- Vart ska vi gömma oss? sa Emil.
Bakom bänkarna, sa Anton och pekade.
Nu märkte Emil att Anton hela tiden viskade. Det gjorde Emil lugn. Det betydde alltså att Anton var lite rädd.
- Därifrån kan vi se hela lekplatten, sa Anton.
De gömde sig bakom bänkarna. Där kunde de se ut över hela lekplattsen. Överallt bvar mörka skuggor. Allt va så stilla. Allt var så tyst. tills klockorna i kyrkan började slå. Åtta tunga slag dånade ut över den mörka parken.Sedan blev det tyst igen. Det slutade blåsa och gungorna stannade. Lekplattsen var tom. Bara skuggorna var där. Och så Emil och Anton bakom bänkarna. Ingenting annat.
- Vad var det jag sa? sa Anton och reste sig. Det finns inga spöken.
- Nej, det gör väl inte det, sa Emil sakta.
Anton skrattade. Men det var inget snällt skratt.
- Ska vi inte pröva rutchkanan? sa han. Vi kan ju lika gärna leka lite när vi ändå är här. Vi kan väl gå upp i tornet. MDet är därifrån man åker ner.
- Tornet? sa Emil oroligt. Men det var där det hände.
Han blev tyst.
- Kom nu! sa Anton. Det blir kul.
- Kan vi inte gunga istället? Det är roligare. Nu när vi är två, saa Emil.
- Gungan är tråkig, sa Anton.
- Men... sa Emil.
- Hör på nu, sa Anton surt. Vi åker i Rutchkanan först. Sedan gungar vi. Är du med på det?
Emil tvekade lite. Sedan nickade han. Anton sprang före till tornet. Menhan gick inte uppför stegen.
- Tänk att det va just här det hände, sa han sakta.
Hans röst lät annorlunda. Emil svarade inet. Anton såg på honom.
- Du får åka först, sa han och steg åt sidan.
- Varför det? sa Emil. Det var ju du som ville.
- Du sa att du också ville prova den. Nu åker du först. Varför villdu inte? Vågar du inte? Är du rädd? sa Anton häftigt.
Nje, Emil var inte rädd. Inte när Anton lät så där. Det gjorde honom lugn. På något konstigt vis.
- Okej, då åker jag först, sa Emil.
Emil började gå uppför trappstegen. Anton följde efter. Det hade börjat blåsa. Det blåste hårt. Tornet svajade och knarrade.
- Tyst, sa Anton och stannade.
Emil stannade också.
- Vad är det? sa han.
- Jag tyckte jag hörde något, sa Anton och stod helt stilla. Emil lyssnade.
- Vad hörde du? frågade han.
Anton skakade på huvudet.
- Nej, det var nog inget, sa han. Fortsätt!
Och Emil klättrade vidare. Så var de högst upp i tornet. Härifrån kunde de se hela lekplattsen och parken. Den gammla klätterställningen. Den rostiga karusellen. Den slitna gungan. Det såg så tomt ut. Utan liv. Som en kyrkogård.
- Tyst, sa Anton. Där var det igen.
- Vad? sa Emil.
- Ett ljud.
Anton lutade sig över tornets räcke. Han stirrade ner i mörkret. Emil ställde sig bredvid honom. Anton flämtade till.
- Såg du? Det var något som rörde sej, viskade han. Det är något där nere.
- Vadå? sa Emil. Jag ser inget.
Anton grep tag i Emil.
- Spöket! skrek han. Akta dej. Spöket tar dej.
Emil ropade till. Han snurrade runt och knuffade undan Anton. Han knuffade honom hårt.
- Slappna av, sa Anton förvånat. Det är ju bara på skoj.
Mer hann han inte säga. För han for rakt genom tornets gamla räcke och föll! Det hördes en hård duns där nere.
- Anton! ropade Emil och skyndade sig ner från tornet.
Han rusade fram till Anton som låg på marken.
- Anton, är du okej? sa Emil.
- Jag tror det, sa Anton. Jag slog mej inte ens.
Han reste sig. Då såg han att han låg kvar på marken. Emil skakade på huvudet.
- Det gjorde inte jag heller, sa han.
- Vad menar du? När då? sa Anton.
- Den gången jag föll och dog. Det gjorde inte alls ont, sa Emil.
- Den gången du föll?
Antons röst försvann i vinden. Hans ögon blev stora och rädda. Länge stod han och såg på sin livlösa kropp. Den syntes knappt i skuggan av tornet.
- Jag var så rädd att det skulle gå fel, sa Emil. Att du inte ville vara med mig och leka. Jag har saknat någon att leka med. Jag var ensam.
Han tog Antons hand. Den var kall som is. Precis som Emils hand.
- Kom, sa Emil. Nu ska vi gunga!
Annons
Comment the photo
Anonymous
Wed 15 Jun 2011 13:48
har du skrivit de? de va jätte bra! ;)
Killer4-Ever
Fri 10 Jun 2011 01:18
Vet, Tack för att du årkade läsa :D de kommer fler snart om du vill se ;)
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/killer4-ever/491233187/
Visa toppen
Show footer