When we used to be

Ja, det är fortfarande svårt att deala med.
Det erkänner jag.

Kan fortfarande inte förstå hur man gör något sånt,
mot en person man påstås älska.
Jag kan inte det, fölåt.

Hur man kan göra något sånt mot någon
 som alltid ställt upp för dej.
Mot någon som som varit hos dej i vått och torrt.
Mot någon som aldrig valt dej i andra hand.
Mot någon som verkligen älskade dej.

Hur kan man.?
Jag vet fortfarande inte hur, men du lyckades.
Tydligen var det inte så svårt.

Du påstår att du fortfarande älskar mej.
Jag tycker att du visar det på ett väldigt märkligt sätt.

Men det är nog bäst såhär iaf.
Det tog slut för nästan 7 månader sen.
Under den tiden, har jag gråtit, skrikit, pratat, skrattat & gråtit lite mer.
Jag var verkligen nere på botten och vände.
Du gjorde inte saken lättare precis.Snarare svårare.

Men när jag flyttat hem & fick höra vad du hade för dej.
Då vart det lättare.
Då visste jag att du var inte rätt person att slösa mina tårar på.
Mina tårar som jag så sällan visar.

Så nu säger jag stopp.
Du har gjort vad du ska.
Visst skenar mitt hjärta fortfarande så fort jag ser dej, hör dej eller skriver med dej
Men dina ord biter inte på mej längre.
Varför ska jag tro på dej nu,
när det mesta du sagt under 2 år bara har varit lögn.
Varför ska jag tro på dej nu,
när du är i ett förhållande.
Varför.?
Du har sagt det du ville säg,
men jag väljer att inte tro på dej.
Är det konstigt.?
-Nej.

Hade ni gått i mina skor hade ni gjort samma sak.

Jag plockar fortfarande upp bitarna som du lämnade mej med.
Tar bort all smuts från dem & minns.
Vissa utav dem lägger jag tillbaka på rätt plats.
Men resten låter jag ligga. Och där ligger dem bra.

Jag älskar dej, men inte för alltid.