November
Monday 25 May 2009 photo 3/4
|
På bilden - Resturangen vi lunchade på på centralstationen i Rom
25e Maj 2009, hotellrummet, 16:30.
Tro det eller ej, jag är framme! Efter svettigt irrante på Termini(centralstationen) , en fika, biljettinköp och inhandling av en kräm till knät så sitter jag här, nyduschad i ett dunkelt rum med stadens virvel utanför. Människor pratar, ropar och skriker, billar brummar, gnisslar och tutar, mopeder puttrar och dörrar som smälls vilt i. Jag påminns ännu en gång om varför jag älskar storstäder. Det eviga livet och obetydligheten, vad spelar jag för roll i det stora hela? Jag får vara liten, betydelselös och fascinerad av allt som sker omkring mig, en lite känsla av evighet har hoppat på mig, det här tar väl aldrig slut?
Det är 30 grader ute och inte bara jag och mamma, utan även italienarna verkar överraskade. De går i kostymer och varma kläder medans svetten rinner ner längst deras ryggar. Men nu vet jag vad vi har att göra med, värme, 20 grader mer än när jag åkte hemifrån.
Hotellet är ett klassiskt litet stadshotell, inget mer än det viktigaste hittar vi i rummet; 2 sängar, en garderob, en dusch, en toalett och ett handfat, de har även lyckats klämma upp en spegel och ett smalt sminkbord längst ena väggen. Vi har ett stort fönster med stora gardiner och träluckor för den som vill stänga ute bullret och livet ute i den lilla smala gatan utanför. Tittar iv rakt fram ser vi rakt in i vardagsrummet hos en liten familj, eller liten och liten, de vi har sett var ungefär 15 pers i det lilla rummet, alla pratiga och glada. Jag gillar den sociala genren i Italien. Man pratar skamlöst med alla, man bjuder var och en på ett leende och man går gärna ut med bekanta och tar en espresso på den närmaste café. Man märker fort at deras berömda kaffe är en viktig del i deras vardag, i det sociala, till jobbet och till hemmet, det finns få italienare som inte är stolta över historiens kaffeuppfinningar. Kanske är jag fel ute när jag är här, i espressons hemstad när jagsjälv mår dåligt av att dricka kaffe. Men visst finns det mer att undersöka! Nu ska jag joina mamma i planeringen om vad som ska ses och när, mycket ska hinnas med under dagarna här, mycket glass ska ätas dessutom, dags att sätta igång!
Det är 30 grader ute och inte bara jag och mamma, utan även italienarna verkar överraskade. De går i kostymer och varma kläder medans svetten rinner ner längst deras ryggar. Men nu vet jag vad vi har att göra med, värme, 20 grader mer än när jag åkte hemifrån.
Hotellet är ett klassiskt litet stadshotell, inget mer än det viktigaste hittar vi i rummet; 2 sängar, en garderob, en dusch, en toalett och ett handfat, de har även lyckats klämma upp en spegel och ett smalt sminkbord längst ena väggen. Vi har ett stort fönster med stora gardiner och träluckor för den som vill stänga ute bullret och livet ute i den lilla smala gatan utanför. Tittar iv rakt fram ser vi rakt in i vardagsrummet hos en liten familj, eller liten och liten, de vi har sett var ungefär 15 pers i det lilla rummet, alla pratiga och glada. Jag gillar den sociala genren i Italien. Man pratar skamlöst med alla, man bjuder var och en på ett leende och man går gärna ut med bekanta och tar en espresso på den närmaste café. Man märker fort at deras berömda kaffe är en viktig del i deras vardag, i det sociala, till jobbet och till hemmet, det finns få italienare som inte är stolta över historiens kaffeuppfinningar. Kanske är jag fel ute när jag är här, i espressons hemstad när jagsjälv mår dåligt av att dricka kaffe. Men visst finns det mer att undersöka! Nu ska jag joina mamma i planeringen om vad som ska ses och när, mycket ska hinnas med under dagarna här, mycket glass ska ätas dessutom, dags att sätta igång!
Visa toppen
Show footer