jag hatar att du har mig, i en liten ask.
och jag hatar hur du antagligen inte ens vet om det.
och jag hatar hur min mamma säger att jag hatar så mycket.
men allt är så hatbart.

du skrider runt på gatorna.
jag kan inte se dig, men jag vet hur du släpar med fötterna när du går, händerna i fickorna.
och du har alltid den där dumma mössan neddragen över håret.
jag tyckte alltid att du skulle orka fixa till det istället.
men nu när jag ser dig på minnen som inte är mina så tycker jag om den där mössan, den är ju trots allt min.

jag hatar att jag inte vet vad du gör, undrar vart du är, vilka du umgås med.
och jag hatar att jag hatar det och egentligen vill jag tycka att det är bra att du glider runt på gator med okänt folk och lever livet, i en storstad, som jag kom att älska(men egentligen så går jag runt i min lilla stad och träffar nytt folk och undrar vad du gör, mest hela tiden)

en fasad som fasad och du vet att jag är annorlunda, längst där inne.

men du och jag är inte vi och vi blir inte det på ett tag nu, kanske aldrig mer igen.
jag kan inte vara ärlig mot dig nu.
(men jag hoppas hela tiden att du vill ses en till gång)

Annons

The photo has no tags

November 2011