March
Tuesday 10 April 2012 photo 1/6
|
Sitter och skriver novell till Svenskan.
" Tommy blickar ut över hans publik. Det var dags. Hans sista uppträdande. Nådastöten. Le grand finale. Glasrutan som separerar honom från dem är näst intill osynlig. Men han vet att den är där. Han är inte rädd. Han vet att det han gjorde var rätt.
Han förtjänade det.
Han praktiskt taget bad om det.
Det är inte Tommys fel att ingen annan inser det.
Han försöker inte gömma sig, försöker inte backa undan. Istället står han rakryggad och synar dem alla med känslokall blick. Han känner hatet riktat gentemot honom. Han känner sorgen, förlusten, ilskan, allt. Allt som är riktat emot honom. Men ingen sympati. Ingen empati. De är alla emot honom. Det har alltid varit så.
Vakten bakom honom tar ett steg framåt och säkerhetskollar repet om hans hals för att se till att det sitter åt ordentligt. Tommy sluter sina ögon när han kan känna repet omfamna hans hals, en omfamning han sent ska glömma. Tänk att något som är menat att skada kan kännas så betryggande. Hans händer är i bojor bakomhans rygg. Hans fötter står nakna mot den kalla luckan under honom. Han tar ett djupt andetag och tar in hela synen, alla känslor. Folket som synar honom med dömande hatiska blickar. Han blir ombedd att göra ett sista utlåtande inför alla.
"Ni har kommit för att se mig dö."
Han tar en kort paus innan ett snett leende formar hans läppar.
"Jag skall inte göra eder besvikna."
Med detta bugar han artigt innan luckan under hans fötter öppnas och han slungas in i mörkret redo att omfamnas av dödens kalla armar. "
-Bakom stängda dörrar-
-Wissler-
" Tommy blickar ut över hans publik. Det var dags. Hans sista uppträdande. Nådastöten. Le grand finale. Glasrutan som separerar honom från dem är näst intill osynlig. Men han vet att den är där. Han är inte rädd. Han vet att det han gjorde var rätt.
Han förtjänade det.
Han praktiskt taget bad om det.
Det är inte Tommys fel att ingen annan inser det.
Han försöker inte gömma sig, försöker inte backa undan. Istället står han rakryggad och synar dem alla med känslokall blick. Han känner hatet riktat gentemot honom. Han känner sorgen, förlusten, ilskan, allt. Allt som är riktat emot honom. Men ingen sympati. Ingen empati. De är alla emot honom. Det har alltid varit så.
Vakten bakom honom tar ett steg framåt och säkerhetskollar repet om hans hals för att se till att det sitter åt ordentligt. Tommy sluter sina ögon när han kan känna repet omfamna hans hals, en omfamning han sent ska glömma. Tänk att något som är menat att skada kan kännas så betryggande. Hans händer är i bojor bakomhans rygg. Hans fötter står nakna mot den kalla luckan under honom. Han tar ett djupt andetag och tar in hela synen, alla känslor. Folket som synar honom med dömande hatiska blickar. Han blir ombedd att göra ett sista utlåtande inför alla.
"Ni har kommit för att se mig dö."
Han tar en kort paus innan ett snett leende formar hans läppar.
"Jag skall inte göra eder besvikna."
Med detta bugar han artigt innan luckan under hans fötter öppnas och han slungas in i mörkret redo att omfamnas av dödens kalla armar. "
-Bakom stängda dörrar-
-Wissler-
Visa toppen
Show footer