Medicinbruk efter medicinbruk trängs i ett för litet skåp mannen i tidningen blev frisläppt, för det var bara dråp solen dansar på himmelen tillsammans med färgen ljusblå Samtidigt börjar hjärtat bli trött, det kommer sluta slå Posten faller mot mattan tillsammans med räkningar jag faller på knä och försöker stoppa mina kväljningar "Verkligheten är ingenting än ett långsamt, plågsamt självmord och människorna skrattar åt mig, slänger bort mina ord" Beethoven skapar musik av mina tårar på sitt slitna piano nu har delarna blivit för små, vi måste använda ordet nano Musiken drunknar i ett hav av toner som spelas i moll tårarna faller i takt medan jag försöker få fast min kontroll Gatan upp och gatan ner kantas av smutsiga, trasiga neonljus som inte går att uppfattas, tack vare ett för starkt rus "Hopplösheten börjar lysa igenom för mycket, titta inte hit låtsas som ingenting sörj inte att jag snubblade trots mitt slit" Leende efter leende spelas över mina läppar, i ren panik på kvällen och halva natten får väggen ta emot mina skrik Allt fler glas kastas och splittras, allt blir upp och ner varför är jag han som ingen förstår, eller riktigt ser Tro inte på mig när jag yttrar att allt är helt okej jag vågar inte längre vara till besvär och svara nej "Folk tröttnar tillsist och jag vill inte vara någon onödig last så slå din tärning nu, jag kan stå för mina värdelösa kast"

Annons

The photo has no tags

October 2011