July
Thursday 2 October 2008 photo 1/1
|
Min sociala utveckling har nog varit rätt påtaglig. Jag har förbättrats inom mycket, t.ex. så kan jag nu KÄNNA andra människors smärta. Visst jag har alltid kunnat sympatisera med andra, men det har varit rent objektivt. Jag har liksom aldrig tidigare kunnat sätta mig in i en annan persons situation.
Sen finns det också andra mindre framsteg som jag gjort. Jag har lärt mig att istället för att dyka rätt in i ett samtal, så ska jag låta samtalet omsluta mig.
Jag har också lärt mig att hitta rytmen i ett samtal och på så sätt kunna lägga in ett skämt, stödord eller ett annat inslag på precis rätt timing.
När man tänker efter så går vi alla på ett minfält. Anledningen till att jag utlöst så många i mitt liv, och därmed skadat mig själv och andra, är för att jag saknat den rätta utrustningen för att lokalisera minorna.
Alla andra har kunnat skutta över detta fält utan att utlösa någon mina för att de kan lokalisera dessa, och därmed slippa en konfrontation.
Jag har väl helt enkelt äntligen gjort mig förtjänt av denna utrustning. Med den har lyckats gå över fältet utan att utlösa något, under flera veckor.
Men till slut klev jag ändå på en mina, och skadade mig själv. Varför? Jag borde väl ändå ha sluppit detta med denna utrustning?
Därför att denna gång, glömde jag bort att använda den.
Min största svaghet är min iver. Den kan förblinda mig och göra att jag glömmer bort vissa detaljer.
Detta har inget med min asperger att göra, utan är en del av min personlighet.
Detta är på ett sätt, ett sjukligt beteende som jag behöver hjälp med.
Därför har jag nu tagit i kontakt med habiliteringen och hoppas få en tid med en någon som kan hjälpa mig.
Det är på tiden att jag tar ansvar för den jag är, och att jag lär mig själv-disciplin!
Jag måste stanna upp ibland och fråga mig själv... Är situationen som jag tror att den är?
Sen finns det också andra mindre framsteg som jag gjort. Jag har lärt mig att istället för att dyka rätt in i ett samtal, så ska jag låta samtalet omsluta mig.
Jag har också lärt mig att hitta rytmen i ett samtal och på så sätt kunna lägga in ett skämt, stödord eller ett annat inslag på precis rätt timing.
När man tänker efter så går vi alla på ett minfält. Anledningen till att jag utlöst så många i mitt liv, och därmed skadat mig själv och andra, är för att jag saknat den rätta utrustningen för att lokalisera minorna.
Alla andra har kunnat skutta över detta fält utan att utlösa någon mina för att de kan lokalisera dessa, och därmed slippa en konfrontation.
Jag har väl helt enkelt äntligen gjort mig förtjänt av denna utrustning. Med den har lyckats gå över fältet utan att utlösa något, under flera veckor.
Men till slut klev jag ändå på en mina, och skadade mig själv. Varför? Jag borde väl ändå ha sluppit detta med denna utrustning?
Därför att denna gång, glömde jag bort att använda den.
Min största svaghet är min iver. Den kan förblinda mig och göra att jag glömmer bort vissa detaljer.
Detta har inget med min asperger att göra, utan är en del av min personlighet.
Detta är på ett sätt, ett sjukligt beteende som jag behöver hjälp med.
Därför har jag nu tagit i kontakt med habiliteringen och hoppas få en tid med en någon som kan hjälpa mig.
Det är på tiden att jag tar ansvar för den jag är, och att jag lär mig själv-disciplin!
Jag måste stanna upp ibland och fråga mig själv... Är situationen som jag tror att den är?
Visa toppen
Show footer