October
Tuesday 3 April 2018 photo 1/1
|
Den där känslan.
Och känslan av att fortfarande gråta sig tom två timmar efter. Känslan av att inte höra hemma, att aldrig höra hemma i de här perioderna. Jag försöker ta hurtiga solpromenader, äta minst tre mål om dagarma och lägga mig i tid. Positiva tankar, eller åtminstone identifiera de automatiska negativa och motverka dem. Försöker ta hand om mig själv, klappa mig lite på axeln då och då, älska mig själv.
Ändå har jag nätter som den här, då glassplittret skriker efter mig, tårarna vägrar sluta rinna och ångesten river sönder allt. Jag vill inte vara en sämre människa än jag är, så jag lägger mig platt trots att jag vet att jag inte kommer orka. Rotar i minnet efter anledningar att leva, men minnet är suddigt. Elvis varma hud under fingrarna och tron på mig själv sviktar. Han skulle ha det bättre hos någon annan, trots att jag vet att det inte stämmer.
Hör hennes röst i huvudet, "Ring en vän. Vem är din livlina?" och hjärnan slår knut på sig själv. Namn dyker upp men hon ska upp tidigt, han har sin första lediga dag på länge, vi har inte den relationen. Världen snurrar och jag har varit lika ensam förr och överlevt men på något vis väger det tyngre än förr.
Andas i andningstrappan och känner hur ögonen rullar bak i huvudet, allt blir välsignat mörkt och allt som existerar är numren, ångesten och luften i bröstkorgen. Tills ögonen reagerar på det ovana med torrheten och rullar på plats igen.
Psykakutens nummer på kylskåpet är ett hån, jag har inte ett skyddsnät längre och jag har ett liv annat än mitt att ansvara för. Jag vågar inte ringa för jag kan inte bli inlagd nu.
Längtar efter sömnen men tabletterna är slut och jag kan inte somna. Min kärlek sover, ska upp vid fyra och till jobbet. Ska jag väcka honom får jag vänta åtminstone en timme till, men det känns ändå dumt. Försöker finna ro i hans snarkningar och närvaro, men huvudet skriker om alla sätt jag kan förstöra oss på och jag vet ju att går vi isär så kommer det bero på att jag är störd. Psykiatrin vill ha mig under observation i ett år. Ett år till utan fungerande medicinering och jag tror ärligt talat inte att jag överlever det. Varje episod bränner min hjärna ytterliggare, och jag kan bara motverka så mycket själv.
Ett år till av det här helvetet. Sköterskan som är min samtalskontakt tycker att jag inte ska tänka för mycket på framtiden, så jag försöker låta bli och tänker bara på nuet. Känslan av ett liv som inte är värt att leva har aldrig varit starkare.
Men gör något åt det då, älskling. Om du nu hatar det liv du lever.
Annons
leedragon
Sat 14 Apr 2018 22:40
om du möjligvist har en vårdkontakt, eller psykolog, det borde kunna fungera att be om att få medicin utskriven om du berättar hur du mår, hoppas det löser sig, alla dagar kan inte vara trista <3
huldrehamn
Tue 3 Apr 2018 14:54
Älskade du... ♥
Tre saker vill jag säga här och nu:
Om du behöver bli inlagd löser vi tillsammans det som behövs, med Elvis, med annat.
Går ni isär är det inte för att du är störd, minns det.
Blir du inlagd måste de hjälpa dig snabbare...
Resten tar jag öga mot öga... jag kommer till dig om du inte orkar komma hit ♥
Tre saker vill jag säga här och nu:
Om du behöver bli inlagd löser vi tillsammans det som behövs, med Elvis, med annat.
Går ni isär är det inte för att du är störd, minns det.
Blir du inlagd måste de hjälpa dig snabbare...
Resten tar jag öga mot öga... jag kommer till dig om du inte orkar komma hit ♥
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/525312359/
Visa toppen
Show footer