October
Show more 
Wednesday 18 January 2012 photo 77/90
|
Dag 18 – En bok du blev besviken på
Det smärtar mig att göra det här, faktiskt.
Men jag måste säga Bergets Döttrar av Anna Jörgensdotter. Den kom ut 2009, och som med alla böcker där karaktärerna inte lyckas fånga mig helt har jag ännu inte läst ut den. Den är... Platt. När jag läser den så snärjs jag in i den, i karaktärerna, känner och lever med dem. Men jag har inte något riktigt behov av att läsa vidare, vad som händer i deras liv är inte något som konstant ligger och naggar i mitt bakhuvud. Det finns inget driv för att plocka upp den och fortsätta historien.
Jag vet inte vad det är som gör att jag tycker att den är platt. Karaktärerna har djup, en bakgrund och en framtid jag känner mer än väl (karaktär i boken är farfar till huvudpersonen i Pappa Pralin). Jag är bara... Ointresserad.
Den är skriven på ett speciellt sätt, där det inte finns några som helst tecken som markerar vad som är tal och vad som är tanke. Som min poet uttryckte det när jag berättade för honom: "Oj, en bok som tvingar en att tänka! Vad hemskt!".
Faktum är att jag inte alls har något emot att den får mig att tänka efter, att den suddar ut den direkta skillnaden mellan tal och tanke. Det får mig snarare att älska Anna Jörgensdotter lite till: hon skriver inte ord som berättar en historia, hon låter språket hjälpa till att skapa stämning och förståelse boken igenom. Hon använder språk som språk ska användas, och det gör mig väldigt, väldigt lycklig.
Det är alltså inte språkets fel att jag inte är upp över öronen förälskad i den här boken, som jag är med det mesta hon har skrivit (med undantag för en del dikter). Jag tror att jag måste läsa ut den, låta den ligga en stund och sedan läsa om den igen. Ge den en ny chans, när jag har mer tid att ge den. Mer förståelse också, kanske. Hennes andra böcker har varit om förvirrade, destruktiva flickor som egentligen bara vill vara fem igen och gömma sig för världen. Här har hon ett helt harem av karaktärer, som alla ska få berätta sin egen historia. De är vuxna på ett sätt som jag inte har varit än, men jag tror att när jag kommer dit så kommer jag att älska dem, kanske lika mycket som jag älskar Sonja, Katrina, Andrea, Casper och det unga paret på tåget.
Det smärtar mig att göra det här, faktiskt.
Men jag måste säga Bergets Döttrar av Anna Jörgensdotter. Den kom ut 2009, och som med alla böcker där karaktärerna inte lyckas fånga mig helt har jag ännu inte läst ut den. Den är... Platt. När jag läser den så snärjs jag in i den, i karaktärerna, känner och lever med dem. Men jag har inte något riktigt behov av att läsa vidare, vad som händer i deras liv är inte något som konstant ligger och naggar i mitt bakhuvud. Det finns inget driv för att plocka upp den och fortsätta historien.
Jag vet inte vad det är som gör att jag tycker att den är platt. Karaktärerna har djup, en bakgrund och en framtid jag känner mer än väl (karaktär i boken är farfar till huvudpersonen i Pappa Pralin). Jag är bara... Ointresserad.
Den är skriven på ett speciellt sätt, där det inte finns några som helst tecken som markerar vad som är tal och vad som är tanke. Som min poet uttryckte det när jag berättade för honom: "Oj, en bok som tvingar en att tänka! Vad hemskt!".
Faktum är att jag inte alls har något emot att den får mig att tänka efter, att den suddar ut den direkta skillnaden mellan tal och tanke. Det får mig snarare att älska Anna Jörgensdotter lite till: hon skriver inte ord som berättar en historia, hon låter språket hjälpa till att skapa stämning och förståelse boken igenom. Hon använder språk som språk ska användas, och det gör mig väldigt, väldigt lycklig.
Det är alltså inte språkets fel att jag inte är upp över öronen förälskad i den här boken, som jag är med det mesta hon har skrivit (med undantag för en del dikter). Jag tror att jag måste läsa ut den, låta den ligga en stund och sedan läsa om den igen. Ge den en ny chans, när jag har mer tid att ge den. Mer förståelse också, kanske. Hennes andra böcker har varit om förvirrade, destruktiva flickor som egentligen bara vill vara fem igen och gömma sig för världen. Här har hon ett helt harem av karaktärer, som alla ska få berätta sin egen historia. De är vuxna på ett sätt som jag inte har varit än, men jag tror att när jag kommer dit så kommer jag att älska dem, kanske lika mycket som jag älskar Sonja, Katrina, Andrea, Casper och det unga paret på tåget.
Annons
Visa toppen
Show footer