Dagen Olycka !
Det började med att Jag, Madde, Skolli och Kid red ut idag. Som dom senaste dagarna var Skolli jätte sur. Bara några meter när vi hade skrittat iväg började han stampa med fram hoven och rycka med huvudet. Men det struntade jag i, vi skulle ju ha en sån trevlig tur hade jag bestämt mig för. Eftersom att Skolli var surare än vanligt så bestämde vi oss för att bara skritta. Men i en uppförsbacke råkade Kid trava lite och då började Skolli galoppera upp för backen. Jag tänkte att han skulle stanna när han kom upp, men inte, han började galoppera fortare och fortare. Efter bara några sekunder var vi framme vid en korsning man kunde antingen välja höger (som leder till högbovägen) eller vänster (som leder in i ett villa område och sen in i skogen igen) så jag valde att svänga vänster, eftersom det var tävling så då åkte det jätte mycket bilar på vägen. Så jag leder med tygeln åt vänster och vrider hela mig själv så flyger han åt höger, jag tappar då ena stigbygeln och hamnar på sidan om sadeln. Efter ett tag när jag klättrar upp i sadeln igen flyger jag och hamnar framför sadeln, men som tur var så kom jag tillbaka i sadeln igen. Jag både slet och drog och gav honom tyglarna, han svarade inte på minsta lilla, var som om han var helt borta i huvudet. Så jag började såga honom.. Det värsta som finns tycker jag, men ibland måste man.. Men han svarade ingenting på det heller. Nu var vi jätte nära vägen bland alla bilar, så jag kände att jag hade inget annat val än att rulla av och ner i diket. Det kan ju inte göra så ont tänkte jag. Jag släppte den enda stigbygeln som jag hade kvar och rullade av, allt gick som planerat FÖrutom en sak, jag hade glömt att släppa tyglarna! Så jag släpades efter skolli en bit. Tills jag kom på mig själv att jag lära släppa. Jag låg på marken en stund och såg när skolli galopperade iväg, men när han kom fram till vägen tvärstannade han och skrittade över, och sedan fortsatte han att galoppera när han var över vägen. Det var då jag blev så arg på honom och mig själv, tänk om jag hade suttit kvar tills vägen. Då skulle jag ha sluppit hoppat av och blivit släpad efter. Nästan direkt när skolli var borta så kom Madde och frågade hur jag mådde. Jag låg visst och skrattade och sa att hon skulle galoppera efter skolli så hon såg att han mådde bra. När hon hade galopperat iväg efter kom en snäll människa åp cykel och sa att hon hade sett allt och undrade hur jag mådde. TACK till dig anonyma person! 

SKolli klarade sig utan några skador! Hans enda skada blev väl träningsverk ;D  
Bilderna är på dom värsta såren!