November
Sunday 7 August 2011 photo 1/1
|
Vad brydd jag blir ibland.. :S :O
Folk resonerar så himla konstigt ibland så man blir ju fan mörkrädd. Mindervärdighetskomplexen, stoltheten och trångsyntheten lyser igenom vartenda så kallade argument och deras åsikter.
Jag är ju tydligen djurplågare som har valt att ställa om min häst till barfotahäst, men det är lugnt, jag hade inte förväntat mig att få höra något annat från folk som inte är införstådda och dessutom kanske börjar få lite dåligt samvete över sina egna hästar, det är en ganska vanlig mänsklig reaktion att försöka trycka ner andra för att ha någonting åt sig själv att stå på när man är osäker.
Men det har liksom aldrig slagit någon att JAG kanske SER de besvär och krämpor min häst nu för tillfället har istället för att IGNORERA dem, ta dem för något annat, eller i värsta fall tom sätta på skor för att dölja dem. Jag tror inte att de flesta hästägare, hur mycket de än älskar och värnar om sin häst, ser alla de problem deras hästar har. Mycket beror på att man inte vet vad man ska titta efter, och mycket beror på felinlärning. Jag anklagar alltså ingen för att skita i sin hästs välbefinnande, det tror jag är ganska ovanligt.
Men, någon annan skulle kanske säga "han är lite öm", och jag säger istället "han har så ont", för så allvarligt tycker jag problemet är.
Samma häst, samma problem, olika tolkningar, olika respons.
Min häst har väl inga problem för att han är barfota, han har ju problem för att han har varit skodd!
Jag visste att jag skulle bli bemött med motstånd, jag förstod att det var oundvikligt. Men jag väljer att våga berätta att det här är minsann inte det lättaste, det går inte felfritt alla gånger. Jag tänkte länge om jag ens skulle våga berätta, men sen så tänkte jag att för det första, jag kan ju inte få någon hjälp om jag inte ber om den! Och för det andra, om jag berättar om min omtumlande resa så kanske det kan vara till hjälp för andra människor som har det likadant och inte vågar säga något. För att de ska få se att de inte är ensamma och att man ska fortsätta kämpa, det får man igen senare.
Jag tycker ju då att det är bra mycket sundare och schysstare mot hästen, att ta itu med hans problem från grunden, även om det innebär att han kommer ha dem en stund till, istället för att dölja alla de problem han har och låtsas som att han är frisk. För när jag rett ut problemen, då behöver han ju aldrig ha dem mer, och i långa loppet (vilket han naturligtvis ska vara med i) så är ju det bättre för honom.
Och det är EXAKT det här som jag tror är orsaken till att tävlingsmänniskor inte vill ha sina hästar barfota. Alla fel man gör syns i hovarna, och de flesta kan inte ta det. Deras noga uträknade foderstater, deras välplanerade träningsprogram, deras fina hagar och dyra tillbehör, allt förgäves i onödan. Att möta alla sina fel och brister, och försöka göra något åt dem, samtidigt som man ständigt har andra människors ögon på sig, och gång på gång får försvara sig och sina metoder och ta kritik från alla skeptiker, riskera sitt rykte. Och naturligtvis, tiden och tålamodet det tar.
Tid, tålamod och skinn på näsan har jag.
Har du?
Annons
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/missanthropia/494433140/
Visa toppen
Show footer