______________________________________________________________ "Helmut!" ropade jag efter honom, men det var försent. Han hade redan hunnit gå ner till sin bil och var nu på väg hem igen. Jag såg honom ge sig iväg. Det jag då mindes och krävde på ett sätt som jag varken kunde hjälpa eller förstå var en sommar under kriget när Helmut hade kommit fram bakom mig och dragit mig tätt intill sig i en tyst omfamning. Helmuts andetag kom långsamma och tysta, gungade lite lätt och jag lutade mig mot det stadiga dunket från hans hjärta, vibrationerna var som svag elektricitet och stående föll jag in i en sömn som inte var någon sömn utan något annat dvalliknande tills Helmut som drog en gammal, men användbar, fras från barndomstiden "Dags att krypa ner i sänghalmen. Jag måste iväg. Kom nu, du sover ju stående precis som en häst" och ruskade mig lätt. " vi ses i mogon" sa han och gav mig en lätt knuff och försvann sedan. Orden 'vi ses imorgon' gav mig ett härligt rus av lycka inombords. Senare befästen den där dåsiga omfamningen i mitt minne som det ända ögonblicket av naturlig, förtrollad lycka i vårat åtskilda och svåra liv.

Annons

Bilden saknar taggar

juli 2010