September
Wednesday 19 December 2007 photo 5/5
|
Men detta är ännu en sak som finns i mitt huvud 8) Mitt huvud är fullt med weird stuff. word, dude Släng in en kommentar om vad ni tycker om min deckare, annars blir jag ledsen och tror ni inte läst den :'( (Lättare att läsa om ni kopierar och lägger in i word..) Månskäran Det var inte hans fel, egentligen. Det var rösterna. Inte de i hans huvud, de rösterna var harmlösa, utan det var rösterna i rummet. Det var ett litet rum utan fönster i hörnet av lägenheten, den enda kontakten med omvärlden kom från en liten lucka längst ned. Luckan var vackert utsmyckad, lite gotisk, med svart spets och rosetter. Själva rummet i lägenheten var mörkrött, blodrött, och ingav en rysande känsla, som om blodet flöt omkring och omslöt allt med en kallsvettig hand. Inte många människor stannade här länge förutom han. Rösterna viskade, flög omkring därinne och slog upp luckan ibland, därifrån kom inspirationen, fast inte bara inspirationen, utan även modet och motiven. Och vem letade polisen efter? Polisen letade inte, de satt inne på poliskontoret och åt munkar. Flottiga munkar med socker på och hål i, där stoppade de en pinne och travade munkar i långa pelare. Pulversnön lyste vit i den mörka natten och en stilettklack ven genom luften, över kullen. Kullen låg en bit från höghusen och där var snön färgar röd. Hon skrek och skrek men hennes lungor var punkterade och det kom inget ljud. Akupunktur sa han, men det trodde hon inte på, akupunktur är inte när man får båda lungorna punkterade av långa järnspett tryckta genom ryggen. Hennes ben var orörliga, lårbenen var brutna och fastnaglade vid marken, även de med spett. Snart skulle hon få slut på luft, om hon inte förblödde först. Kvävning hoppades han på, det var hans signatur. Kvävning och det inristade märket på ryggen, det japanska tecknet för måne. Han tog ytterligare en stång och rispade upp hennes rygg. Naturen vaknade till liv och känslorna pyrde. Även rösterna var kära, de var kära i honom, och de försökte visa det. Inga uppmanelser hade de gett honom på några månader och Mattias började bli rastlös. Han gick ut, förbi kullen som det låg en ensam viol på, in i skogen och bort till ån. Vid ån fanns hans älskade, hon satt med ett leende på läpparna och döda ögon. Hon var död, och det visste han, hon hade varit död länge, men han hade räddat henne. Stubben som hon satt på var knölig. – Suteki da yo. Hon var japanska och han ville påminna henne om livet. Ilskan sköljde över honom, band som stramade runt honom, hårdare och hårdare. Vem det än var skulle han hitta honom, och han skulle önska att han inte var född. Önska att han var född, men inte levande. Platsen vid ån var omskärmad från omvärlden, ingen annan än de kom hit. – Neko. Mattias upptäckte en katt som stirrade på dem. Även denna katt kom hit, den ville inget ont, den saknade bara Chiaki. Katten hade varit hennes katt och den la sig i hennes knä. Solen gjorde att ån glimmade och det hade varit ett vackert ögonblick om någon hade kunnat känna glädje. Mattias reste på sig, det fanns ingen anledning för honom att sitta kvar, han hade säkert mycket att göra. Strykninet tog sin verkan. Filip hade märkt att teet smakade beskare än vanligt men han var törstig och hade inte brytt sig. Det började rycka i nacken, ganska mycket och det var obehagligt. Han visste inte varför eftersom han inte visste om strykninet, ryckningarna spred sig från nacken och vidare, det gick långsamt. Koppen föll ned från bordet och skärvorna flög, en spetsig flög mot hans öga, han blev blind. Ryckningarna hade nu spridigt sig vidare och hela kroppen ryckte, Filip svettades. Han plågades, vred sig, försökte skrika på hjälp, det gick inte. Tårarna forsade ned på trägolvet där han låg och det blev mörka fläckar av vatten blandat med blod. Han ville få slut på sitt lidande, slut på livet, slut på problem. Egentligen var det en tjänst att döda honom, han hade inte haft modet att göra det själv, men han saknade livet som det var förut, när han hade sorglösa dagar. Luften började ta slut och hans lungor trycktes ihop, hur lång tid hade det nu gått? Filip längtade efter döden, den sista vilan. Han kvävdes, kroppen ryckte ett tag efteråt men till slut fick han sin vila. Han blev ganska snart stel, men han var lycklig. Ett blodigt märke framträdde på hans rygg, tecknet för månskära. Kristoffer solade sig och blev inte glad av att de kom med ett nytt mordfall, han ville äta sina munkar. Mattias fick sin första ledtråd. Månskära. Det var han, Månskära. Ett steg hitåt, ett steg ditåt. Vilket som, det var ett steg framåt. Han lyssnade på rösterna, de hade slagit upp luckan. Månskära var en kopierare, han kopierade Mattias, men han lämnade tecknen för månskära istället för måne. Polisen kunde inte japanska och förstod inte detta, utan de trodde att Månskära och Mattias var samma person, en brutal seriemördare. Skillnaden var, att Mattias stannade på mordplatsen till det att offret hade dött, Månskära var aldrig där. Rösterna viskade, de ropade på honom, ville inte att han skulle vara med Chiaki, ville att han skulle älska dem. Han gick ut i trapphuset, det var målat i en gäll färg, Mattias hatade ljusa och starka färger. Han använde endast svart och mörkrött, han fick Chiaki att göra det, han hade allt i svart och rött. Ned för trappan, ut genom porten. En lekpark. Det lekte små barn i lekparken och Mattias blev mörk i sinnet. Han tyckte inte om barn, han tyckte inte om någon, utom sin älskade. Gaara, katten, strök sig mot hans ben. – Försvinn, gav Mattias som svar. Han sökte inte katten, han sökte månskära. Gaara jamade som om han bad honom följa med, och Mattias följde katten. Ett nytt lik på en sten, hon hade förblödigt innan hon kvävdes. Han är inte särskilt skicklig än, det finns fingeravtryck kvar. Här fanns fler spår, det var nyligen gjort. Var han fortfarande här? Nej, han stannade inte på platsen, deras psyken var helt olika. Han kom aldrig dit ordentligt, han var som en skugga i natten, skapad av månens ljus. Ett vasst föremål hade skurit upp hennes bröstkorg och blottade lungorna, de var intakta. Lungorna var avtorkade och uppblåsta, något hade blockat vägen ut för luften. Det var som om han hade blivit bortskrämd under processen och lämnat henne att förblöda. Stort misstag. Mattias gick vidare, följde blodspåren. Karin låg lealös på marken, hennes bästa vän dödad framför hennes bara ögon! Hon såg en gestalt avteckna sig bakom några träd, var det hennes räddning? Han såg henne, hon hade en gång varit vacker, och slöt sina fingrar runt hennes strupe. – Död. Fingrarna kramade hårdare, men släppte. Karin hostade. – Är du han som dödade min vän? – Jag är Mattias, Måne, han är Månskäran. Farewell my lady. Ett långt spetsigt föremål trycktes in i nacken på henne och klippte av nerverna till lungorna, hon kvävdes. En liten tår av blod rann ned för hennes kind när hon föll mot marken. – Ingen ska hitta Månskära före mig. Mattias ristade in ett meddelande i det närmsta trädet, ”Jag är Måne, lämna skäran i mina händer”. Kristoffer läste inristningen i trädet. – Varför ska det vara massor av mord under mitt skift?! frågade han sig själv. Han förstod att det inte skulle bli många munkar på ett tag. Rösterna viskade, de var uppspelta, de visste var Månskära fanns. Mattias frågade dem, om och om igen, men de talade inte om det för honom, de ville inte att han skulle lämna deras sida, ville ha honom för sig själva. Han bad och grät, han försökte tvinga dem, men de vek inte från varandra. Efter ett tag smög de ut en lapp, en liten, obetydlig lapp för de flesta, men Mattias kastade sig över den som en utsvulten hyena över ett as. Lappen var liten och utriven ur ett block, skrivet på med gåspenna, nedkrafsat med bläckplumpar. Ett meddelande, svårt att förstå, Mattias blev förbryllad, men förstod sedan. Han somnade och sov några timmar, hans första sömn på tre dygn. Endast en mening fanns i hans huvud och den gjorde honom lugn. ”Månen faller i natten, skär sönder en bäck, delar ett hus, katten leker med ljuset som speglar ett gift” var meddelandet, och när han vaknade, vaknade han med kärlek innanför. Solen gassade utomhus, men Mattias hjärta var kallt som is när han vandrade uppför stigen mot bäcken. Vägen slingrade fram, någon kände lycka, någon var lycklig, Mattias var kallare än absoluta nollpunkten, han frös allting runt honom. Någon följde honom, Mattias vände sig om, en kanin. Kaninens hjärta frös till is av Mattias kyla. Månen lyste starkt, månskärans tid på månaden, och Mattias väntade på att den skulle klyva bäckens vatten. Ljuset fortsatte efter bäcken, ur sfären, bort mot öster. Inuti ett fönster såg han hur Chiaki sprang mot honom, de var lyckliga i varandras armar, reflektionen av hans minnen, hans tankar, hans drömmar, hans längtan. Tyvärr var det ett trasigt fönster på ett rivet hus, på marken där månen kastade sina strålar. Gaara hade följt efter honom och försökte fånga månstrålarna som blänkte i den svala natten. Mattias snurrade runt, som han trodde, här var han, Månskäran, ett silvrigt skimmer i nattens dunkel. I en fastare form gick Månskäran fram mot Mattias, han hade en snara av tjock silvertråd runt halsen som han lyfte och la över Mattias hals. Chiaki stod bakom honom, hon log, men Mattias förstod att hon endast var en docka i Månskärans spel. Han ville slita sig, springa sin väg men stod som fastnaglad i marken, bredbent och rakryggad, han ville möta sin fiende med mod och stolthet, inte underhuggen rädsla. – Jag tänkte att du skulle få ha lite kul innan du dör. Han skickade fram Chiaki, hon satte sig ned på knä och knäppte upp hans byxor. – Vad snäll man kan vara, jag hade just gett upp hoppet på att någonsin ha roligt igen, svarade Mattias. Chiaki fortsatte, han var hennes slav, hennes sexslav och Mattias kände att han kunde dö lycklig. Utmattad låg han i gräset och månen höll på att dra sig tillbaka. Månskäran drog sina kalla händer genom Mattias svarta hår, han höll i det, och kysste honom i pannan. Han drog åt silversnaran, hårt runt hans hals, Mattias kippade efter luft, även om han var lycklig ville han inte dö. Eller ville han? Han kämpade emot ett tag till. – Du kämpar bara mot dig själv, jag är inte din fiende, vi är samma person, mot samma mål och med samma drömmar, kämpa inte emot, du kommer att bli lycklig nu, tillsammans med henne, Månskäran viskade tätt intill hans öra och drog åt hårdare, han nickade mot Chiaki. Mattias slutade kämpa emot, han lät sig omslutas av den varma döden, ingen död, en varm känsla, han levde, men han var lycklig, han kunde känna lycka för första gången efter att Chiaki gick bort. Månskära tynade bort efter att ha gjort Mattias till en docka och satt honom tillsammans med Chiaki i sfären runt bäcken, dit skulle Kristoffer aldrig komma, inte en chans, han skulle inte ens försöka leta. Rösterna skulle bli olyckliga, men han skulle ta hand om dem, de skulle få ett nytt offer. Kristoffer letade efter nya bevis, han ville fälla denna Torsten, som nästan hade erkänt, men det saknades något, för Torsten hade alibi för hälften av morden. Men under de andra och resten av tiden var hans liv tomt, ingenstans fanns det någon som hade sett honom och han hade inget hem, inga vänner eller familj, han var som månens ljus, tynade bort på dagen, skymtades ibland men fanns bara inför ögat en molnfri natt. – Får jag komma in? Kristoffer knackade på Torstens rum i häktet utan att få något svar. Han öppnade dörren och gick in. Det var tomt, inte ett spår av Torsten eller att han hade varit där, endast en spegel med ett meddelande på baksidan; ”Natten är mitt hem, jag skär upp dina drömmar, ditt hopp och allt vad du lever för, du kommer att bli lycklig om du ger dig hän mig, jag är inte ond, men jag vill världen inget gott eftersom den stänger ute mig från er, jag hjälper er bakom världen och tillslut kommer ni att tacka mig. Farewell ”
Annons
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/multitaskwhore/136912319/
Visa toppen
Show footer