Monday 21 November 2011 photo 1/8
|
Nageki var snäll idag. Tröstade mig och så.
_____________
Jag satt på fönsterbrädan och grät. Jag vet inte vad fan jag tänkte på. Det var mörkt ute och släckt i hela lägenheten. Såklart dök Nageki upp och ställde sig tätt bredvid mig. Även om jag inte såg det så kände jag att han log. Jag hade efter alla dessa år lärt mig att gråta på ett speciellt sätt. Alltså inga hemska ljud och konstiga miner. Slappna av i ansiktet. Se vacker ut.
"Hej raring", viskade han.
Jag fascinerades av hans djupa röst. Jag tvivlade på att min röst skulle hålla så jag nickade ytterst svagt och lät blicken vila på några människor på andra sidan gatan. De stod på trottoaren och pratade. Fem stycken var dem. De såg glada ut. Två tjejer och tre killar. Nageki skrockade plötsligt och jag vände mig om för att se honom i ögonen. Åh, vad jag hatade att han såg så äckligt bra ut.
"Vad är det, Mr Perfect?" frågade jag irriterat.
Han la handen mot min kind och lutade sig fram en aning.
"Trodde du skulle stanna tiden och fly", sa han med ett leende på läpparna. "Så som du vanligtvis gör när du inte mår bra och jag kommer i närheten. Du flyr."
Jo, visst. Jag kunde ha flytt. Jag kunde ha stannat tiden och flugit ut genom fönstret.
"Min lilla Clarum", sa han och strök bort några tårar från min kind.
Varför flydde jag inte? Jävla skit.
"Jag har ett namn", sa jag kallt.
Han log så där magiskt som han gjorde ibland.
"Varför gråter en sådan skönhet som du, Nemo Nobody?", frågade han lugnt.
Jag undvek hans blick.
"Jag är förälskad."
Ett brett flin spred sig i hans ansikte.
"Käften, Nageki", snäste jag.
Han tog några steg bakåt och satte sig i soffan. Några värmeljus på soffbordet lyste upp hans ansikte på ett väldigt sexigt sätt. Jag tittade ut genom fönstret igen.
"Berätta om pojken nu", sa han tyst.
Varför ville han veta? Varför frågade han ens? Och vad fan flydde jag inte för?
"Du vet.. Ibland är det så svårt. För man vet inte och man förstår inte. Jag vet inte och förstår inte. Jag är så förälskad.. Jag vill bara hålla om honom när han gråter och kyssa honom när han är glad. Jag vill viska i hans öra hur mycket jag älskar honom.."
Min röst sprack och jag började gråta hejdlöst. Jag märkte inte när han ställde sig upp och kom fram till mig men plötsligt lyfte Nageki upp mig i famnen. Jag hade aldrig märkt hur stark han är innan. Kanske är det någon demonisk grej. Alla Lorems är kanske onaturligt starka.
"Jag vill bara veta om han älskar mig..", lyckades jag få fram.
Nageki kysste mig i pannan och tittade mig i ögonen. Hans bruna ögon såg magiska ut.
"Klart han älskar dig, raring", sa han och kramade om mig. "Klart han älskar dig."
Annons
Part of an album
Camera info
Camera NIKON D90
Focal length 300 mm
Aperture f/5.6
Shutter 1/200 s
ISO 1600