August
Tuesday 25 May 2010 photo 2/3
|
Detta har hänt: I staden Alteb råder kaos, och dess kung Simon den Store är orolig. Han skickar stadens hjälte Julius Tapper och Arthur Räddhare att ta sig till De Ensliga Bergen, för att ta reda på om det är hans gamla kompis Cobra som är orsaken till det.
På Äventyr I De Ensliga Bergen (Del 2 av 4)
Julius och Arthur gick på den nedtrampade stigen som ledde dem till berget. Ingen hade sagt något på ett bra tag.
- Jag är hungrig. sa Arthur plötsligt.
- Åt du ingenting innan vi gick?
- Nej, jag trodde att vi hade bråttom! sa Arthur och Julius började skratta.
Förbaskat! skrek Arthur och Julius skrattade ännu mera.
De gick ytterligare lite längre utan att säga något. Plötsligt stannade Arthur, gapade, sen slickade han sig runt munnen.
- Titta! sa han glatt.
- Vadå? frågade Julius och Arthur pekade på ett stort svart fält i snön.
- Björnbär! skrek Arthur och kastade sig över fältet.
Julius såg och förstod att det inte var björnbär, men sa inget. Fältet som Arthur just landat på, kastade av honom.
- É dä vår nu? frågade en trött röst.
Det svarta fältet visade sig vara en stor fläck på en panda som långsamt reste sig. Arthur låg rädd bakom honom.
- Män... det ä jö inte vår nu, ällär? frågade pandan.
- Jo... ja-jag rå-rå-rå tro du-du bjö-bjö-bjö... började Arthur.
- Ursäkta min vän, herr Panda, han är hungrig, och eftersom du smälter in i snön ser din fläck ut som björnbär. sa Julius.
- Björnbär? Ja, ja, men va gla att dä inte va en annan panda! sa pandan och la sig igen.
- Tack så mycket. sa Julius och drog upp Arthur.
- Ta-ta-tack. sa Arthur och gick därifrån.
Det hade gått ytterligare en bit utan att säga något, när de båda stannade.
- Titta, en grotta! sa Julius och pekade på en grotta.
- Ja, men du tror väl inte att det bor ett monster där, eller?
- Äh, vi går in och kollar vad som finns där!
- Jag stannar här! sa Arthur tvärt.
- Va inte så feg, det är ju i alla fall torrt därinne! sa Julius och gick in i den.
Då gick Arthur också in.
- Oj, vad mörkt det är här! sa Arthur.
- Och snustorrt. tillade Julius.
- Hallå, vem där? frågade en mild röst framför de.
Plötsligt tändes ett ljus, och de hörde steg komma mot dem. En vacker vargtjej ställde sig framför dem.
- Vilka är ni? frågade hon.
- Du får ursäkta oss, jag heter Julius Tapper, och det här är min vän Arthur Räddhare. Vi är hungriga och trötta och tänkte ha den här grottan som sovplats under natten, men då visste vi inte att den var bebodd.
- Men det är okej! Själv heter jag Ebba Vargare. Ni kan gärna sova här inatt, och jag bjuder er på mat!
Bara att höra ordet fick Arthur att bli glad.
- Tack, tack, tack så mycket! sa han glatt.
Både Julius och Ebba började skratta.
- Slå er ner, jag skulle precis till att äta själv, sa Ebba och pekade på ett bord.
Efter att ha ätit utav soppan som serverades frågade Julius Ebba:
- Hur länge har du bott här?
- Åh, i hela mitt liv. Min mamma sa att världen är en farlig plats, så jag har nästan aldrig lämnat grottan.
- Vaddå, har du aldrig haft några kompisar? frågade Arthur.
- Nej, jag har bara känt mina föräldrar.
- Så du har aldrig upplevt en sommar? frågade Julius.
- Nej. sa hon.
- Då borde du verkligen ge dig ut och se lite av världen! sa Arthur.
- Ja... du skulle kunna följa med oss... började Julius.
- Följa er, vart? frågade Ebba.
- Jo, vi ska till de Ensliga bergens slott och arrestera Cobra, som förstört staden Alteb. sa Julius.
- Ja, gärna! sa Ebba glatt.
- Bra, vi går i morgon bitti! sa Julius.
Julius vaknade blöt dagen därpå. Arthur hade hällt vatten över honom, och när Julius satte sig upp såg han att både Arthur och Ebba var redo att gå.
Efter en kort stund var de tre på väg. De gick och pratade om allt möjligt, men blev avbrutna när marken började skaka.
- V-v-v-vad är d-det hä-hä-här? frågade Ebba.
- J-jag v-ve-vet i-inte! skrek Julius.
Plötsligt kom den vilda hästjorden springandes mot dem, i en rasande fart.
Fortsättning följer.
- Jag är hungrig. sa Arthur plötsligt.
- Åt du ingenting innan vi gick?
- Nej, jag trodde att vi hade bråttom! sa Arthur och Julius började skratta.
Förbaskat! skrek Arthur och Julius skrattade ännu mera.
De gick ytterligare lite längre utan att säga något. Plötsligt stannade Arthur, gapade, sen slickade han sig runt munnen.
- Titta! sa han glatt.
- Vadå? frågade Julius och Arthur pekade på ett stort svart fält i snön.
- Björnbär! skrek Arthur och kastade sig över fältet.
Julius såg och förstod att det inte var björnbär, men sa inget. Fältet som Arthur just landat på, kastade av honom.
- É dä vår nu? frågade en trött röst.
Det svarta fältet visade sig vara en stor fläck på en panda som långsamt reste sig. Arthur låg rädd bakom honom.
- Män... det ä jö inte vår nu, ällär? frågade pandan.
- Jo... ja-jag rå-rå-rå tro du-du bjö-bjö-bjö... började Arthur.
- Ursäkta min vän, herr Panda, han är hungrig, och eftersom du smälter in i snön ser din fläck ut som björnbär. sa Julius.
- Björnbär? Ja, ja, men va gla att dä inte va en annan panda! sa pandan och la sig igen.
- Tack så mycket. sa Julius och drog upp Arthur.
- Ta-ta-tack. sa Arthur och gick därifrån.
- Titta, en grotta! sa Julius och pekade på en grotta.
- Ja, men du tror väl inte att det bor ett monster där, eller?
- Äh, vi går in och kollar vad som finns där!
- Jag stannar här! sa Arthur tvärt.
- Va inte så feg, det är ju i alla fall torrt därinne! sa Julius och gick in i den.
Då gick Arthur också in.
- Oj, vad mörkt det är här! sa Arthur.
- Och snustorrt. tillade Julius.
- Hallå, vem där? frågade en mild röst framför de.
Plötsligt tändes ett ljus, och de hörde steg komma mot dem. En vacker vargtjej ställde sig framför dem.
- Vilka är ni? frågade hon.
- Du får ursäkta oss, jag heter Julius Tapper, och det här är min vän Arthur Räddhare. Vi är hungriga och trötta och tänkte ha den här grottan som sovplats under natten, men då visste vi inte att den var bebodd.
- Men det är okej! Själv heter jag Ebba Vargare. Ni kan gärna sova här inatt, och jag bjuder er på mat!
Bara att höra ordet fick Arthur att bli glad.
- Tack, tack, tack så mycket! sa han glatt.
Både Julius och Ebba började skratta.
- Slå er ner, jag skulle precis till att äta själv, sa Ebba och pekade på ett bord.
- Hur länge har du bott här?
- Åh, i hela mitt liv. Min mamma sa att världen är en farlig plats, så jag har nästan aldrig lämnat grottan.
- Vaddå, har du aldrig haft några kompisar? frågade Arthur.
- Nej, jag har bara känt mina föräldrar.
- Så du har aldrig upplevt en sommar? frågade Julius.
- Nej. sa hon.
- Då borde du verkligen ge dig ut och se lite av världen! sa Arthur.
- Ja... du skulle kunna följa med oss... började Julius.
- Följa er, vart? frågade Ebba.
- Jo, vi ska till de Ensliga bergens slott och arrestera Cobra, som förstört staden Alteb. sa Julius.
- Ja, gärna! sa Ebba glatt.
- Bra, vi går i morgon bitti! sa Julius.
Efter en kort stund var de tre på väg. De gick och pratade om allt möjligt, men blev avbrutna när marken började skaka.
- V-v-v-vad är d-det hä-hä-här? frågade Ebba.
- J-jag v-ve-vet i-inte! skrek Julius.
Plötsligt kom den vilda hästjorden springandes mot dem, i en rasande fart.
Visa toppen
Show footer