Priset för en människas insikt
är en känsla av övergivenhet
som redan från början uteslutit och raserat tron
på en varaktig kärlek

Diskutera på

Tja, priset för iniskt skulle jag snarare vilja säga är vetskapen om den totalitära egoismen som styr individen. Övergivenhet/ensamhet är ett symptom på det priset, men inte priset i sig eftersom att det för med sig så många andra fina symptom också. Fast det är ju bara vad jag tycker x)
Gahd, det finns mycket mer att säga, men det går aldrig att uttrycka så bra över text för min del,jag måste få använda skumma ljudeffekter och låtsasord samt kroppspråk x)

Ja, men absolut. Men indirekt är det ju priset, men för att det skulle bli en fin liten text så drar man väl ihop det ;)
Men är inte själva insikten just den att se att människan är egocentrisk, och att man är ensam, att ingen någonsin kommer att leva och känna för dig och dig enbart som du själv gör? Priset för denna insikt är ju ofta en känsla av ensamhet eller till och med en känsla av äckel inför andra, OCH för sig själv (inte att förglömma). Vilka fina symptom? Do tell ^_^ Självklart får man ju den förmågan att se igenom saker och ting. Man blir nog inte... gladare utav det, men man åker kanske inte på smällar lika ofta. ...Fast iofs är det ofta smällen som skakar om dig så att du överhuvudtaget får en insikt om hur människor är. Det dyker ju inte bara upp en vacker dag som ett paket på posten.
Hah, ja, hela du är ljudeffekter och miner x)

Haha, fast jag anser ju att priset för insikt är just insikten x) Dubbeleggat svärd etc etc. Såklart kan man ju se dem som pris, men med tanke på att konsekvenserna förändras från person till person beroende på hur olika individer tar det så är det enda som verkligen alla har gemensamt just insikten.
Jag menar, äckel inför andra, en känsla av övergivenhet och alla andra fina konsekvenser varierar ju från person till person. Jag ser det mer nu som att alla är lika värd(elös)a och det har i princip stärkt mitt självförtroende på ett sätt x) Så med "andra symptom" menar jag de andra konsekvenser andra människor får av sin insikt, beroende på hur de nu tar det. Ett symptom kan ju vara förnekelse, ett annat drogintag, ett tredje ren ångest, ett fjärde tröstätande.... ja du förstår x)
Smällen, eller att bara börja tänka för mycket på saker. Visst, med tänkandet kommer man ju till "breakthroughs" med samma effekt som en "smäll" sätt säga x)
Det är ett bra sätt att lätta stämningen och verka humoristisk på, what can I do 8D

Jo, det har du rätt i. Det är när man sätter en värdering i insikten som det kan räknas som känslan av övergivenhet. Men dom sista raderna då? Den här ensamhetskänslan, raserar den ens tro på en varaktig kärlek? Förlorar man all tro överhuvudtaget? (nu pratar jag om det här på jordelivet, inte tro som i The Holy Bible eller Mother Nature etc, etc) Tron på mänskligheten, vänskap, framtiden..? Det varierar väl från person till person som allt annat. Men när man kommer till samma nivå av insikt (fiffigt om man skulle mäta hur mycket "kosmisk insikt" en människa hade ist för bara IQ och EQ), ser man samma saker då? Jag menar, om det nu skulle vara "Sanningen" (om den existerar) man kommer närmare genom insikt, skulle inte dom med "samma insiktsnivå" tänka ungefär likadant då?

Jag orkar inte skriva "jag tycker", "enligt mig", "min åsikt är" etc så jag säger det nu istället: Detta är bara vad jag kommit att tro efter tänkande, det är ingen sanning x)

Alltså, huruvida tron på en varaktig kärlek raseras eller inte är inte riktigt min plats att säga.. x) Jag menar, jag tror inte att saker kommer att hålla för evigt men det krävs det ingen vidare insikt för att förstå. Jag tappade tron på de sakerna ett tag, ja det är klart, men den återuppbygger sig själv under nya former. För mig i alla fall. Jag har kommit att acceptera saker som jag ser dem och hela egoism-grejen har på sitt sätt blivit lite charmerande. Att tänka sig att en annan person gillar hur man får dem att känna sig så mycket att de vill ha runt en för deras egna skull är lite... gulligt, på ett vis x) Även om de inte bryr sig direkt, så gör de ju det indirekt. Bevaka sina intressen etc. Vad beträffar framtiden så antar jag att du menar meningen med det hela? Ja det finns ju ingen. Utöver den man själv applicerar, dvs, det är ju det allt handlar om. De egna illusionerna och den egna perceptionen.
Det finns ingen "sanning". Det finns bara lager av illusioner man skalar av sitt egna jag. När man upptäcker saker om sig själv upptäcker man i tur saker om omvärlden, och när man upptäcker saker om omvärlden upptäcker man i tur saker i själv, men dessa upptäckter är inte pusselbitar till någon stor sanning, bara ännu ett falskt lager bort från det egna psyket. Insikt handlar mer om att dyka djupare i sig själv. Emedan det kan leda till samma upptäckter så innebär det inte att man nödvändigtvis tolkar det likadant. Alla människor är ju så olika men ack så lika, och enligt mig handlar insikt lika mycket om att hitta sin individualitet som att tappa illusioner. Hur detta sedan appliceras på verkligheten runt en kan ju variera.

Hmm.. har aldrig tänkt på egoism på det sättet x) Men däremot... gör det mig inte så mycket att ha förstått att saker är inte så lätta som jag trodde att dom var. Det har bara gjort världen mer komplex och spännande än innan när allt var rosa och fluffigt (du om någon kommer väl ihåg när jag uppfattade världen på det sättet ;) )

Om än motvilligt så håller jag med dig... Mystiken keeps me alive, liksom. Men jag är medveten om att det antagligen inte finns något mer än psykologiska lager och kemiska substanser, och när jag inser det, i korta stunder, bara i ett ögonblick så blir jag så jävla rädd att jag inte kan andas. Det är nog min största... skräck just nu. Förlåt för att jag hoppar från ämnet lite, men jag har aldrig sagt detta till någon, och skönt att prata om det liksom :) Att jag är fast i den här kroppen i hela mitt liv, hur långt det än blir, och att jag aldrig kommer ur den. Det här är det jag har, och inget mer. Det jag ser och känner kommer aldrig att ändra sig, om du förstår? Jag kommer somna på kvällen och vakna på morgonen i min kropp och vara jag. När/om jag blir gammal kommer jag att ligga i samma kropp, och tänka samma tankar. Fy fan, jag vet inte varför det skrämmer mig något så enormt, men det gör det. Förut trodde jag liksom... att man ändrades med åren, att man förstod saker bättre och var tillfreds med saker, men det är inte för så längesedan faktiskt som jag fattade att det inte var så. Några år sedan bara. Att gamla människor är människor. Haha, låter jävligt dumt att inte har fattat det, men du kanske förstår hur jag menar? Att dom faktiskt inte har kommit till någon insikt som kommer med åldern. Jag känner liksom, jag kommer vakna upp snart och vara gammal och vara exakt lika jävla rädd som jag är nu, och det finns INGET jag kan göra åt det. Jag är rädd för att vara rädd.

Heheh, detta hade.. inget med det andra att göra x)

Alltså, det finns människor och så finns det människor. Huruvida man låter världen ÄNDRA en beroende på de erfarenheter man får beror nog mer på om man är öppensinnad eller inte. Människor som inte låter sig ändras kommer att vara samma människor. Förändring är något man måste söka aktivt, trygghetskänslan håller en ifrån den saken.
Det är inte obligatoriskt att man förändras, men det är ju inte omöjligt heller för den sakens skull.

Däremot gör det ju inte den förändrade människan mer värd i det långa loppet, men så länge man är lycklig så :)