Jag mådde så dåligt och det var kaos i min hjärna förr. Det blev inte bättre när vi fick reda på att min lillebror hade aspergers eller när min storasyster började bete sig som skit igen. Det är fortfarande kaos i min hjärna och jag mår dåligt var och varannan dag, det finns så mycket som påminner mig om gamla tider som när min lillebror lekte med sina kompisar, min syster var med sina kompisar och jag kunde gå till min pappa och vi kunde sitta och prata i timmar tills jag kunde gå hem till mamma igen och somna gott i min säng.

Att leva under samma tak som någon med aspergers är inte lätt, man måste alltid tänka på vad man gör och vad man säger. Min lillebror är 14 år och 1,80cm lång och har ett häftigt humör, han blir agressiv. Det vet jag, för jag har råkat i kläm med honom många gånger och har ärr lite överallt på armar och hals.

Dagen då jag fick beskedet om min pappas död började jag bygga en mur runt omkring mig. Jag stöter bort människor runt omkring mig och delar inte med mig av mina känslor, jag vill slippa förlora någon jag gillar/älskar igen, jag vet hur ont det gör. Så mycket ilska finns inom mig och när jag blir arg, tadaa, då kommer den fram.

Folk har frågat om mina ärr på händerna, det är inga vanliga ärr, det är minnesärr. Jag är så rädd för att glömma bort personer jag älskat att jag tagit dumma beslut och ristat in på händerna.

Jag tänker absolut inte skriva något om min syster, det finns inget att säga mer än att hon är skit.

Häromdagen när jag mådde som värst, efter ett våldsamt bråk med min lillebror, så tänkte jag ringa min pappa och fråga om jag kunde få komma över. Så jävla dumt.. Han finns ju inte längre! Jag ramlade ihop i snön och satt där. Jag grät inte, jag var arg. Jag kände hur hela min kropp och hjärna försökte så mig att resa på mig så jag kunde komma upp ur snön, men jag totalvägrade.

Jag vet att jag vid flera tillfällen har tänkt och undrat vad som händer efter döden, ibland har jag gått och grunnat tills jag kommit fram till att jag kanske borde se efter själv. Nej, jag är inte självmordsbenägen. Jag funderar bara mycket för att jag inte pratar så mycket. Varför prata genom munnen när jag kan fundera och prata i mitt huvud..

Jag älskar böcker. I böcker så kan jag vara mig själv, släppa ner på garden lite och vara ömtålig. Jag förstår böcker och böcker förstår mig. Det är samma sak med musiken.

Min räddning i skolan, som gör att jag orkar ta mig igenom skolveckorna är musik och böcker.En ny skola i en helt ny kommun med andra människor.. Jag är som en mus i ett katthus, alltid på min vakt och försöker undvika stora folkmassor och noterar i mitt huvud vilka man ska akta sig för, vilka man inte ska bråka med eller vara ivägen för.

Tänk om jag bara kunde flyta in i en värld där jag inte behöver vara såhär.. En värld där jag kan låta folk se hur jag verkligen är! Jag har känslor och jag är ömtålig, jag är som ett litet barn. Jag behöver en plats hos någon där jag kan vara trygg, någon jag kan lita på..

Jag vet att jag förr eller senare inte kommer att klara av att fortsätta med att vara den jag låtsas vara, min mur kommer att falla och då bryter helvetet ut och jag kommer inte veta vem jag är eller vart jag är..

Ingen människa ska behöva förlora något eller någon dom älskar, men det gör vi ändå.

Annons

The photo has no tags

December 2013