Känner mig lite besviken. trodde jag betydde mera för honom... men tydligen så dög man ändå inte. Man va väll en utav flera.

Jag ville ha mera bevis ifrån dig. Jag behövde, behöver. Så jag visste. Men du vill inte kämpa eller något. O det var ju ändå meningslöst enligt dig. Tyvärr så tänker jag inte kämpa själv. Jag har ingen ork till det! Plus att jag inte vill bara ge o ge. Vill få med (Och då menar jag inte 24/7. Räcker ibland. Då och då. Inte varje dag. Men någon gång i veckan eller nåt). Och jag vill kunna ge mycket för den jag älskar. Eftersom jag vill vara nära den jag älskar och jag vill visa min kärlek. Tyvärr så vill jag inte ha ett kärlekslöst förhållande me inga känslor. Kanske det inte ser så ut för dig. Men känns så för mig. Att det också är för tomt och för kallt. Och inte det jag behöver. Jag vill ha närhet. Psykiskt och fysiskt. Och inte bara när det passar dig. Jag kan sjunka en bit till det slags förhållande du vill ha. Kan möta. Men inte helt ner dit du vill. Och jag vill inte vara ensam o gå in i okända marker! Du får gå en bra bit du med.
Om du vill ha mig så äre din tur att ge. Ge o bevisa. Men tänker inte vänta för alltid. Men en stund kan jag. Eftersom jag älskar dig. Men tyvärr. Din tur o ge 100%. Men kan möta dig med... Men vill ha bevis!
Men det var ju meningslöst med för dig. Tyvärr, vill inte va i ett förhållande där du tycker det är meningslöst. För då måste jag va meningslös för dig med.

Vi var väll helt enkelt inte på samma spår....
Och just nu så känns det som att man var en utav flera. Inte betydde något. Dög när det dög för dig. Jag trodde jag betydde mera för dig. Men jag räckte inte till.

Jag vill ha mera utav dig.

Du är för hemlighetsfull med. Vet ju inget om dig. Och du säger aldrig vad du tycker o tänker. Bara hänger på... Jag ville veta vad du tyckte och tänkte med. Och hoppades på att kunna riva din mur. Och såklart inte hela. Men en liten sten. Men det gick inte.

Näe. Jag går vidare me livet... Mer eller mindre. Och idag tror jag att jag tänker göra det jag planerat länge att VI skulle göra tillsammans. Men jag får göra det själv... Och du vet vad det är. Ankor & bröd.

Jag kan gå med på att träffas o prata idag. Sista chansen.

Sen ger jag upp. Men verkar som att du gett upp om oss för länge sen. Och jag vill inte vara den som kämpar själv i ett förhållande. Förhållande... Hadde vi änns det på slutet? Tillomed du säger att det inte kändes som det. Men du säger inte heller vad som fattas. :/

Äh. Det är väll slut. Över för oss. Antar jag. Jag har inte så mkt ork över heller. Kämpat klart för oss. NU tänker jag med lägga mig, så som du verkar ha gjort för länge sen.

Älskar dig. Älskar dig nå otroligt mycket. Det gör jag.
Väldigt mycket på en sån kort tid, på en sån kort tid betyder du väldigt mycket för mig. Det gjorde du nog direkt, på nyårsnatten. Om du minns den? Kändes som ödet tack vare deja vu känslan som vi bådda hadde. Och känslorna som du gav mig. När du tog på mig. Känslan då. Närheten. Kommer jag aldrig glömma. Vart tog den vägen? Varför slutade du ta på mig? Det vi hadde i början. Vart försvann det?

Har du ändå haft någon annan? Flirtat med någon annan? Vare sig IRL eller på nätet? I fyllan?
Dög man inte?...

Jag är rädd för att mista dig. När du inte visar någon kärlek eller säger något. Så känns det som om du inte älskar mig och försvinner så fort en bättre kommer. Känns som att man inte duger eller räcker till. Och jag vill inte vara med om det att du försvinner på det viset. Jag vill inte bli sårad och sviken mera. Är så rädd för det.

Och jag vill så gärna kunna lita på dig. Men det är något som jag måste arbeta på isåfall. Men hur ska jag kunna arbeta på det när jag är osäker på om du älskar mig eller inte? När du inte visar tillit till mig heller o kan prata.

Jag älskar dig så förbannat mycket. Fattar du inte det? Och när du ser på mig som om jag vore någon slampa och går till vem som helst. Tar vem som helst. Sårar mig. Det har jag ALDRIG i hela mitt liv gjort. Tog mig 3 år o finna dig, 3år!!

Jag vill ha dig hos mig. I min närhet. Vill känna dig. Känna dina smekningar. Vill se dig. Vill ta på dig och smeka dig. Vill känna din lukt. Vill vara med dig. Vill finnas hos dig. Jag behöver dig. Men behöver du mig? Jag kan verkligen se min framtid me dig. Kan du?

... Känns inte som det. Du kämpar inget. Och du ser allt meningslöst ändå. Då måste du se mig meningslös med? Känner mig som så allafall.

Känns som om jag har försökt mkt. Och kämpat mycket för oss. Medans det känns som om du bara har legat och inte brytt dig. Och jag orkar inte med det. :( Kanske är vi för olika för varann ändå? Men jag är beredd på det. Beredd att möta halvvägs var. Men inte att kämpa själv för oss båda. Och gå helt själv hela vägen... Det vill jag inte.

Önskade att du kunde öppna dig mera för mig med.

Tänker va självisk igen. Förlåt! Men...
För mig, som ett förhållande ser ut. Och som jag tror funkar bäst. Är kärlek. Man visar varann. Man tar inte bara. Man ger och tar. Om man inte är på samma nivå så kan man möta varann. Vara trogen (inte flirta runt o hålla på med andra). Och jag tycker det är viktigt att prata med varann och kunna vara öppen för varann. Inga hemligheter och lögner. Ärlighet & öppenhet kommer man längst på. Och respekt för varann. Som jag tror vi båda har svårt för. Respektera varann alltså Men sånt får man träna bort. Och vi båda är ju även rätt så själviska. Sånt måste också en del bort tror jag nog. Eftersom man måste ge och ta.

Och som jag, själviskt behöver. Är kärlek, öppenhet och närhet. För jag vill känna den jag älskar.

Känns även som om du skämms över mig. När vi går tex ute i byn. Känns som om du skämms o tycker det är pinsamt? Känns som att man inte är värd att visa upp. Om du nu älskade mig. Är jag för ful kanske? Inte vet jag... Varför ser det ut som om du skämms?

Jag vet att jag e självisk, konstig, inte den snyggaste eller vackraste - finaste o sötaste, jag e ego, svårt o lyssna kanske på andra - går min egen väg, svårt att kanske släppa in någon, och många flera brister har jag med. Men jag försöker allafall förbättra mig. Men jag vill inte vara själv att förbättra mina egna brister för att duga till för dig. Isåfall får du med.

Ja. Det är väll slut...

　

Jag vill inte vara någon som duger ibland.

Prestationsångest... Javisst. Rädd för att inte räcka till. Rädd för att vara sämre än andra. Rädd för att du ska gå. Rädd för att du inte ska tycka om mig för den jag är. Fast jag vet att jag e konstig just nu. Och jag vet inte själv vad det är för fel.

Jag behöver bekräftelser, bevis...

Jag tänker göra det dära på Alla Hjärtans Dag iallafall. Som vi hadde planerat in.

15.00 vid ankorna IDAG om du Pontus vill prata o träffa mig. Om inte, så sätter jag en punkt. Ger upp helt o hållet med o går vidare me mitt liv. O tar bort dig helt o hållet.

Om du verkligen älska mig och vill. Bevisa. Plus lite till. Bevisa o ge.
Inte meningen att bara den andra ska ge o kämpa.

Annars så vet jag. Meningslöst va?

I mina ögon:
Det förhållande du pratade om lät som en vänskapsrelation.
Öppetförhållande är då man håller på med andra.

Jag vill ha kärleksförhållande. Om du inte vill. Behöver du inte komma. Jag ska ändå mata ankorna...

OCH jag har inga pengar i min mobil!!

Annons

The photo has no tags

January 2015