Du var min klippa, du var den som ALLTID fanns där för mig. Det var du som stoppade mig ifrån att falla. Vi sa att inget skulle komma emellan oss. Men kolla bara på oss nu? Varför? Hur? Hur kunde en paus bli evig? Jag vill bara få försklara. Jag vet att det var jag som gjorde fel så jag får skylla mig själv, men då var jag så ledsen och arg på mig själv att allt bara blev så fel. Jag hade så mycket jag ville berätta och förklara för dig men jag hann inte. Jag ville att du skulle förstå att du hjälpte mig så mycket utan att ens veta det. Du tog mig framåt och fick dagarna att gå. Även det svåraste blev lätt med dig. Jag var så rädd att detta skulle hända så jag hann inte märka något förens det var för sent. Du hjälpte mig så enormt mycket genom att bara finnas. Men jag förstod inte att jag skulle bli så tom så ensam utan dig. Varje gång jag bludar ser jag alla minnen framför mig och jag gråter, varje gång det blir tyst hör jag din röst. Jag tål inte längre tystnaden... Jag behöver dig för att kunna andas, gå och leva. Men nu är det för sent. Jag vill så bara prata, få förklara.

Annons

The photo has no tags

October 2010