Nu ska jag visa stake och visa att jag är detta och det får ni hantera bäst ni vill.

Den som uppfann ordet normalt visste inte vad den snackade om. Min definition av "normalt" är = "överlag".

Det finns 6 miljarder människor på jordskorpan och 5 999 990 000 av dem vågar inte för de är innanför ramen.

Jag tillhör de 10 000 (självtrodd siffra) som är utanför mönstret, ramen, lådan som vågar eller iaf har en chans till att göra världen annorlunda. Nu gäller det att ta vara på det så att drömmarna inte läggs på hyllan.

Jag är osäker på hur länge detta sociala helvete har pågått. Jag har gått från 100 till 0 på ett och ett halvt år...

Blivit folkskygg, tappat den livslusten, tappat impulsiviteten. En massa saker som jag behöver för att överleva. Jag vet inte hur jag ska få tillbaka mitt liv för det är i princip borta. 

Jag har fortfarande målen och drömmarna kvar och det är det enda som håller mig vid liv så att jag orkar vara bland människor. 

Hur mycket jag än vill umgås med kompisar, så vill en del av mig bara säga nej och att jag ska sitta inne och stirra på den där tapeten i mitt rum..

Jag menar jag är 18 år- en livskris kan väl knappast komma nu? 

Kom tillbaka om typ några fåtal 20 år så att jag kan totaldeppa för nu är det dags att gaska upp sig och visa att man har stake.

Jag har ingen aning om vad det är jag är rädd för. För rädd är jag! Jag  blir rädd när jag får inbjudan till sociala events, rädd att jag ska säga fel, göra något som är outside the box.

För så långt har jag kommit, så jag vet vad det är som är fel. Nu iaf. (Varning livshistoria på ingång :/)

Det har ju alltid varit jag. Jag som har varit utanför normen av hur en kille ska vara. Det har varit jag som har gjort att jag blivit uthängd som den där.. 

Bara för att jag inte kan lägga band på mig och mina skills. Jag har med andra ord alltid varit den som har för mycket av det som en kille inte "ska" ha. Kreativitet, nyfikenhet, know-how. Det är väl inget fel på att ha detta...

Men min överflödiga kreativitet har gått in på tjej-delen. Jag bryr mig om tjej-grejer. Klänningar, färger, kändisar. (Låt mig bara säga detta: Jag är GRYM på att komma ihåg ansikten från filmer!)

Det är svårt att förklara vad det är som är fel, för detta låter ju inte negativt.

Men när killarna börjar märka att "Wow han är utanför och är annorlunda, ska vi ge honom ett helevete!?" 

Då blir det inte lika bra längre..

Många saker har gjort att jag har fått tygla mitt normala beteende. Jag har fått försöka anpassa mig, hämma mig, vara som man "ska" vara. VILKET JAG EGENTLIGEN HATAR!

Jag hatar och avskyr att behöva vara andra människor till lags. Jag hatar att tvingas vara en person som jag ska vara, och inte mig själv...

För sådant skadar mig. Jag är ju inte mig då.. 

Jag har upptäckt att ju mer jag tänker, dessto värre blir det. Jag tänker mig för: "Gör inte så för att...", "Nej men så gör inte han", "Säg inte så får då är du inte kompis med honom/henne"

Min mani av att vilja passa in har gått mig åt huvudet. Jag ber! En gång, där jag känner att jag passar in, en gång!

För min längtan över att få passa in kommer inte att dyka upp! Inte om jag inte gör något åt det.

Nu ska ni få höra!

JAG ÄR SÅ IN I HELVETE TRÖTT PÅ ATT TVINGAS HÄMMA MIG SJÄLV OCH FÖRSÖKA VARA ANDRA TILL LAGS!

DET ÄR INTE JAG SOM SKA FÖRSÖKA ANPASSA MIG EFTER NORMEN, FÖR VEMFAN VET VAD NORMALT ÄR NÄR DET FINNS 6 MILJARDER MÄNNISKOR PÅ JORDEN OCH INTE NÅGON ÄR DEN ANDRA LIK!?

MED ANDRA ORD, JAG SKA BYGGA UPP MIG SJÄLV IGEN. JAG SKA VARA UTANFÖR RAMEN! JAG SKA VARA DEN SOM SVÄVAR UT OCH INTE TÄNKER PÅ VAD DE ANDRA SKA TYCKA! 

Jag menar jag: Använder mig inte av grövre nersättande ord eftersom att jag anser att det är att missbruka min hjärnkapacitet. Jag sitter inte och rapar och skiter och tycker att det är skitroligt.. För det är bara ett bevis på att man faktiskt inte har kapacitet för att lyckas med något större än så... Möjligtvis att man lyckas få ett "normalt" liv med giftermål och sånt shit.. Jag tycker bara att det är under min värdighet att sitta och klanka ner på en homosexuell, en psykiskt handikappad pojke, en out-of-the-box-tjej. Att sitta och skratta åt dem och snacka skit är under min värdighet och jag har för mycket av jävlaranamma för att sitta och slösa min värdefulla tid på att klaga p andra så att mitt liv inte verkar vara så dåligt... (If you get the picture..)

Jag är mer än det!

För sån är jag. Punkt!

"Låt aldrig någon styra dig eller bestämma över hur du ska leva! Det är ditt liv och du har bara ett liv. En chans. En gång. Gör det minnesvärt. Gör dig stolt!"

Ni kommer märka att jag inte kommer att tänka mig så noga för. Jag kommer att återigen ta över titeln "Jag är jag. Deal with it!" 

Inget mer "tänk om.."

Colour up your life // LindstroooM

There are more blog posts on this day (5)