February
Monday 1 December 2008 photo 1/1
|
Är denna världen bara en förbannelse? Eller vad är meningen egentligen...
Om vi backar ett par år, de vänner jag hade då, om dom inte hade sagt upp vänskapen med mig, vad hade hänt då? Jag bryr mig väldigt lite om dessa nu, de exciterar inte! Varför ska jag lägga ner tid på de som redan är dött, nu för tiden...
Jag är en människa som har viktigare saker att fokusera på. Jag har lärt mig av andras misstag så att jag själv kan göra de som "är" rätt, i mina ögon.
Förstå att människan inte är någon maskin som behöver ett ställe, ett syfte för att leva och inte bara vara. SYFTE!
Jag kommer alltid kämpa hårt för att behålla de vänner jag har idag, kämpar ni lika hårt? De är frågan, ibland känns de som att man är ensam och inte har någon men i själva verket så har man massor, varför blir det så? Det verkar vara en löjlig dröm jag har, men det kanske är så...
Är de verkligen värt det, att kämpa så hårt som jag tycker jag gör för att behålla något som kanske inte håller i längden? Visst låter det som jag skriver om min "fru" men det är så mycket mina vänner betyder för mig. Du har kanske hört uttrycket "bros before hoes?" Visst, det är ett lätt ord att säga, men kan man hålla det? När det är någon annan del av kroppen som känner något, i min mening så nej, det kan man inte. Man glömmer ofta bort de vänner man har och något annat som tar upp ens tid. Du kan la ge mig 30 min till att vara med dig? Nixpix, ska göra det, ska vara där och sen dit och sen orkar jag inte.
Jag kanske blir mer och mer likgiltig desto fler dagar det går, men det kanske är bra? Tillslut kommer man ju på ett eller annat sätt vara ensam. Jag har så många frågor, skulle kunna skriva en bok med dessa, men det kanske är bättre att dom försvinner?
Vissa saker jag har sagt till dig, har jag hatat, men du får helt enkelt skylla dig själv att jag ens kom i de tankarna och sa dom orden till dig. Jag trodde inte ens jag var kapabel till att säga sådana saker men du letade fram djävulen i mig.
Om du skulle få ett problem, är du "man" nog till att ta itu med dessa eller låter du bara tiden gå för att tro att dom ska försvinna, som i kvicksand. Det kanske vore en bra ide att fråga om hjälp, fråga om någon annans synpunkt på de hela, våga svälja stoltheten och öppna dig, finns folk som är bitska, men om jag får säga det så är inte jag det. Det är nyttigt och få ett annat perspektiv på det hela ibland.
Jag försöker, jag lovar, ta tag i dom saker som tog mig nästan ett år att gå igenom, allt detta är nytt för mig, vet inte riktigt hur jag ska ta tag i dessa eller vem jag ska prata och vad jag ska prata om? Säger du att du känner mig? Okej, för jag känner att inte någon känner mig, "utan och innan". Varför? Jag tycker att jag känner "xantal" människor "utan och innan" så varför känner jag inte desamma när jag känner efter?
Säg mig varför jag tänker på dessa saker som hände för dryga året sedan, det kanske vore bättre för mig att bara glömma bort och lyssna på nutiden?
Varför kan du inte bara lämna mig ifred, för det är jag som ska se att jag har växt, du är inte tillräckligt klyftig för att se allt jag vet, så säg mig snälla lilla du, vem ska jag prata med?
Visst jag skulle kunna göra mig illa och bara blöda tills det är slut, men det är klart att man är rädd för vad som väntar på andra sidan? Är de bättre? Är de sämre? Kommer man vara saknad eller bortglömd?
Jag litar inte fullt ut på någon jag är med, eller jag vet inte, jag tror inte det i alla fall. Varför är det så? Ställ dig frågan och se om du kan svara på den? Jag behöver bara ha lite input så jag inte blir helt sinnes.
Efter detta året lär jag vara fast i hålet jag har varit hela tiden, jag har fortfarande inte kommit ur helvetet!
Finner du något vettigt, som du kan ta med mig? Snällllla gör det, jag känner att jag behöver det, så jag får allt på rätsida!
Om vi backar ett par år, de vänner jag hade då, om dom inte hade sagt upp vänskapen med mig, vad hade hänt då? Jag bryr mig väldigt lite om dessa nu, de exciterar inte! Varför ska jag lägga ner tid på de som redan är dött, nu för tiden...
Jag är en människa som har viktigare saker att fokusera på. Jag har lärt mig av andras misstag så att jag själv kan göra de som "är" rätt, i mina ögon.
Förstå att människan inte är någon maskin som behöver ett ställe, ett syfte för att leva och inte bara vara. SYFTE!
Jag kommer alltid kämpa hårt för att behålla de vänner jag har idag, kämpar ni lika hårt? De är frågan, ibland känns de som att man är ensam och inte har någon men i själva verket så har man massor, varför blir det så? Det verkar vara en löjlig dröm jag har, men det kanske är så...
Är de verkligen värt det, att kämpa så hårt som jag tycker jag gör för att behålla något som kanske inte håller i längden? Visst låter det som jag skriver om min "fru" men det är så mycket mina vänner betyder för mig. Du har kanske hört uttrycket "bros before hoes?" Visst, det är ett lätt ord att säga, men kan man hålla det? När det är någon annan del av kroppen som känner något, i min mening så nej, det kan man inte. Man glömmer ofta bort de vänner man har och något annat som tar upp ens tid. Du kan la ge mig 30 min till att vara med dig? Nixpix, ska göra det, ska vara där och sen dit och sen orkar jag inte.
Jag kanske blir mer och mer likgiltig desto fler dagar det går, men det kanske är bra? Tillslut kommer man ju på ett eller annat sätt vara ensam. Jag har så många frågor, skulle kunna skriva en bok med dessa, men det kanske är bättre att dom försvinner?
Vissa saker jag har sagt till dig, har jag hatat, men du får helt enkelt skylla dig själv att jag ens kom i de tankarna och sa dom orden till dig. Jag trodde inte ens jag var kapabel till att säga sådana saker men du letade fram djävulen i mig.
Om du skulle få ett problem, är du "man" nog till att ta itu med dessa eller låter du bara tiden gå för att tro att dom ska försvinna, som i kvicksand. Det kanske vore en bra ide att fråga om hjälp, fråga om någon annans synpunkt på de hela, våga svälja stoltheten och öppna dig, finns folk som är bitska, men om jag får säga det så är inte jag det. Det är nyttigt och få ett annat perspektiv på det hela ibland.
Jag försöker, jag lovar, ta tag i dom saker som tog mig nästan ett år att gå igenom, allt detta är nytt för mig, vet inte riktigt hur jag ska ta tag i dessa eller vem jag ska prata och vad jag ska prata om? Säger du att du känner mig? Okej, för jag känner att inte någon känner mig, "utan och innan". Varför? Jag tycker att jag känner "xantal" människor "utan och innan" så varför känner jag inte desamma när jag känner efter?
Säg mig varför jag tänker på dessa saker som hände för dryga året sedan, det kanske vore bättre för mig att bara glömma bort och lyssna på nutiden?
Varför kan du inte bara lämna mig ifred, för det är jag som ska se att jag har växt, du är inte tillräckligt klyftig för att se allt jag vet, så säg mig snälla lilla du, vem ska jag prata med?
Visst jag skulle kunna göra mig illa och bara blöda tills det är slut, men det är klart att man är rädd för vad som väntar på andra sidan? Är de bättre? Är de sämre? Kommer man vara saknad eller bortglömd?
Jag litar inte fullt ut på någon jag är med, eller jag vet inte, jag tror inte det i alla fall. Varför är det så? Ställ dig frågan och se om du kan svara på den? Jag behöver bara ha lite input så jag inte blir helt sinnes.
Efter detta året lär jag vara fast i hålet jag har varit hela tiden, jag har fortfarande inte kommit ur helvetet!
Finner du något vettigt, som du kan ta med mig? Snällllla gör det, jag känner att jag behöver det, så jag får allt på rätsida!
jag trodde du hade det bra med dina andra kompisar. Jag älskar dig och du vet att alltid vill vara med dig
Älskar dig Rob, brother<3
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/randomrob/301950403/
Visa toppen
Show footer