Allan Edwall. Jag var ett barn med klara, ljuva sinnen och på mitt väsen solen lyste ned. Mitt liv var nytt och ännu utan minnen och genom natten månen stilla gled. Och jag var ung med fasta steg på jorden. Jag levde fritt bland träd och vilda djur och som i lera formade jag orden och rent var hjärtat som de kommo ur. Och lilla bäcken mot älven rinner och älven rinner mot stora hav. Och aldrig någonsin mer du finner var lilla bäcken blev av. Och jag blev man med hatt och stövlar tunga och lärde tyglarna av lämplighet och sed och lärde le när marken tycktes gunga av tyngd från fiender som höggos ned. Jag ser på världen genom dödas blickar. Med andras oro köper jag min frid och nedåt slår jag när jag uppåt slickar och snarkar däst med själens nöd bredvid. Och lilla bäcken mot älven rinner och älven rinner mot stora hav. Och aldrig någonsin mer du finner var lilla bäcken blev av.Och lilla bäcken etc. Jag samlar tid som musen samlar skulor. Till livets byggnad samlar jag på år. Ty allting stort och starkt är byggt av smulor. Och sanningen av ångrad lögn består. I munnens valv jag känner orden klinga som återskall av allt som sagts förut. Min tro är klen och klokenskapen ringa och allt är början, mitt oppi och slut. Och lilla bäcken mot älven rinner och älven rinner mot stora hav. Och aldrig någonsin mer du finner var lilla bäcken blev av.

japp :) han var både skådespelare och skrev jättefina visor.