Jag är bra på att vara själv - Men usel på att vara ensam.
Jag börjar verkligen bli väldigt, väldigt less på det här nu. Jag oroar mig alltid för att alla mina vänner ska tröttna på mig, och om nätterna DRÖMMER jag om det. Jag vill inte känna så. Ska man behöva vara så orolig för det varje jag? Kan inte jag bara få vara lycklig någon gång ibland? Jag vill verkligen visa folk hur mycket de betyder för mig, men jag vet inte på vilket sätt jag ska göra det. För ett par skrivna ord på en skärm kan vara fejk, det vet ju alla. Jag vill på något sätt bevisa vad alla ni som stöttar mig betyder. Jag känner mig ofta som en väldigt usel vän, men jag gör i alla fall mitt bästa. Det finns ingen som jag hatar och föraktar så mycket som mig själv. Och när den dagen kommer då jag inser att jag är alldeles ensam, så kommer jag inte leva länge till. Jag säger inte att jag inte litar på de som säger att de ska stanna vid min sida för alltid, men jag tvivlar på mig själv. Mitt hjärta har blivit krossat alltför många gånger för att jag någonsin ska kunna lita på att jag vet vad jag gör igen. Men det finns ju också de som helar mitt hjärta - Men om ni en dag försvinner kommer den delvis lagade stenen som ska föreställa mitt hjärta åter falla sönder. Jag kommer bli splittrad. Jag måste lära mig att bli starkare.

Ja, det är jag. Hurså?