...and I might even succeed! :)

Jo, visst är det så, men jag har liksom flera olika symptom från nästan alla olika psykiska störningar vilket gör mig till en enda röra - men jag får ingen vettig diagnos och därför ingen vettig hjälp. Så då kanske det skulle kunna vara en helt egen störning som innefattar "lite av allting, extra mycket" eller nåt sånt. Inte för att jag begriper hur en sån diagnos skulle kunna hjälpa mig...

Jo jag förstår exakt vad du menar, har varit med om samma sak själv. Min psykolog och jag gjorde ett test för personlighetsstörningar, där jag uppfyllde kriterierna för de flesta.

Sedan ser syns det att vissa hänger ihop med andra, vissa symptom är inte ens sjukliga osv... Men det handlar ju också om att vi som personer, människor eller inte, hungrar efter identifikation. Vi är fast mellan att vilja kunna förklara hela ens person med en mening eller diagnos, samtidigt som vi upptäcker nya delar av oss själva som vi vill förklara.

Till slut upplever många dissociation ifrån jaget, ens försök att hitta sig själv genom medikalisering och vetenskapliga diagnoser leder bara till att man upplever sina drag som oäkta, en konstruktion.

Jag försöker inte kritisera ditt tankesätt alls, men jag själv upplever att frågorna blir fler ju mer jag rotar. Det är tvärtom, när man gör mer ytliga saker med mindre intellektuellt stoff, som man börjar känna mening...

Jag håller helt med dig. Jag är onekligen besatt av diagnoser, läggningar och andra identifikationssätt. Det är inte alls hälsosamt, och jag måste erkänna att jag har grävt för djupt inom mig själv, tills allt bara blivit ett enda virr-varr. Det blir kontraproduktivt i längden, och till slut vet man varken ut eller in. Men jag kan inte släppa "drömmen" om att hitta den där perfekta beskrivningen av mig själv. Som helst ska vara lite kortare än min självbiografi...