June
Sunday 17 July 2011 photo 1/7
|
Har inte skrivit klart populations grejjen jag lovade posta idag
så ni får istället det jag skrev tidigare idag XDD
Den läderinbundna anteckningsboken föll ur min hand och landade med en dov duns på den marmorbeklädda marken. Hur hade jag någonsin kunnat tro att världen utanför skulle rymmas mellan pärmarna i en bok?
"Herrn, ni tappade er bok." Jag slet ögonen från den vita staden och stirrade ner på min anteckningsbok som låg med ryggen uppåt. Några av de rena bladen måste fått veck.
Många före mig har försökt fånga världen på blad och många efter mig kommer likväl försöka. Jag kan lika gärna göra ett försök att lämna mitt eget avtryck. Även om det aldrig skulle kunna bli detsamma som att själv faktiskt uppleva det, så skulle jag åtminstone förhoppningsvis kunna få flera att vilja.
Jag böjde mig ner och plockade upp min anteckningsbok men då jag ställt mig upp igen och skulle tacka den som tilltalat mig så kunde jag inte se någon. Alla ignorerade mig, för upptagna med vad de själva höll på med för att bry sig om vad en ung människopojke gjorde.
Jag drog ovant en hand genom mitt blonda midjelånga hår och tog några snubblande steg framåt. Jag var fortfarande inte van men det skulle gå över ganska snabbt hade Rand sagt. Sidenbyxorna fladdrade runt mina ben och jag fortsatte stirra storögt framför mig.
Ge'Hariari, staden på andra sidan, är allt annat än jag hade tänkt mig, men den är ändå precis som alla redan har beskrivit den. Hela staden, alla hus, till och med marken består av vit marmor som skimrar svagt i purpur. En reflektion av den lila himlen. Kanske fel att kalla den det, för himlen är ingen himmel utan en magisk barriär.
Jag tittade mig om kring på den livliga gatan, här trängdes flera olika folkslag alla klädda i färgglada klädnader. Folk gick in och ut från byggnader med roterande genomskinliga bilder ovanför fönstren. Med en suck stoppade jag tillbaka anteckningsboken i min axelväska.
Staden är stor och jag vet inte riktigt vart jag ska börja, eller ens vad jag ska göra. Rand har sagt att jag skulle anställa en pålitlig guide. Men hon har också sagt att jag skulle vara försiktig med mina pengar. Eftersom världen utanför kretsar kring dem, så är jag fast då de är slut.
"Herrn, Herrn, kolla hit, jag kan garanterad dig att de här är de finaste halsbanden du kan köpa för ett knyte i den här staden." Tre feér tryckte upp en bunt med marmor halsband i ansiktet på mig. Jag skulle putta halsbanden åt sidan för att studera feérna men då upptäckte jag, bland alla halsband med marmorpärlor i olika färger, ett svart band med en ensam kristall. Den var klar och helt genomskinlig. Jag sträckte mig efter den och tog tag i den. Då blev den grumlig.
"Ett knyte för alla, eller per st-" Innan jag hunnit avsluta ordet for min andra hand ut och grabbade tag i något i höjd med min väska. "-yck?" Avslutade jag sedan meningen fortfarande med ögonen fäst på kristallen.
Jag såg ur ögonvrån hur de tre feérnas ansikten föll, därnäst vände de om och flydde. De övergav helt hjärtlöst kristallen i min ena hand och deras medbrottsling i min andra.
Han hade plockat pengapungen ur min axelväska och försökt sticka med mina pengar. Men jag hade grabbat tag i den tillsammans med hans händer. Rand hade sagt att det var standard förfarande att doftmarkera sina tillhörigheter då man besökte världen utanför. Ibland är det en bra idé att lyssna på henne. Min känsel för vibrationer och värme i luften har nästan helt försvunnit. Bra luktsinne och min känsla för jordens magnetfält har jag dock fortfarande kvar.
Jag hängde kristallen runt min hals med en hand och kände sedan på hans vingar. Känselreceptorerna i människohud är fantastisk. Jag har bara sett feér i böcker förut och alltid undrat hur deras tunna vingar kan bära dem. Som papper hade jag trott att de skulle kännas men så var inte fallet.
De var lena precis som papper men det var den enda likheten. Jag kände hur senor spändes och släpptes, nerver som ryckte. Osynligt för mina ögon men inte för mina fingrar och de var varma. Jag flyttade min hand från hans vingar och la mitt pekfinger på hans kind.
Besynnerligt, jag trodde inte att gråa feér kunde rodna. Har de möjligtvis rött blod? Jag var sugen på att fråga men det kanske var en för morbid fråga att ställa en främling. Rand hade varnat mig för att folkslagen i världen utanför inte uppskattar för ingående frågor. Men ifall de inte ställer frågor hur lär de då sig någonsin något?
"Tänker'u ta me' mig till vakterna nån gång, va." I jämförelse med feén som hade försökt sälja halsbanden till mig tidigare så hade den här en väldigt tjock dialekt. Han var nog inte från den här staden till att börja med.
Jag släppte taget om hans fluffiga svarta hår och drog en hand igenom mitt eget. Rand har sagt åt mig att ha så lite som möjligt att göra med vakter.
"Behöver du pengar?" Jag släppte lite på mitt järngrepp om pengapungen. Han märkte det nästan omedelbart och försökte slita loss sina händer. Såklart så klämde jag åt igen innan han tog sig lös.
"Är'u bakom, eller." Han sände mig ett irriterat ögonkast och jag visste att det inte var en fråga utan en förolämpning. Jag flinade och fortsatte illmarigt.
"Jag har ett berg med pengar hemma..." Rand lärde mig att använda vita lögner innan jag reste till världen utanför. För hon sa att det är ett viktigt verktyg att äga här. Han himlade med ögonen men verkade inte vilja lägga till något. "...och jag behöver en guide."
Han lyfte ett mörkt ögonbryn. Det kanske inte räknas som smart att anställa en tjuv, men jag föredrar att umgås med personer vars dåliga egenskaper jag redan är medveten om. Man får mindre otrevliga överraskningar på det sättet.
"Så vad säger du? Målet är nått då min bok är full och min eventuella guide under resan får då så mycket guld som vederbörande kan bära." Jag petade på hans vingar igen. De är mindre än deras kroppar så enligt vissa böcker jag läst så borde de egentligen inte kunna flyga med dem. Jag undrar om någon har berättat det för dem?
"Fö'söker'u va rolig, va." Han kollade ner på sin lilla kropp och sedan upp på mig igen. Jag gav honom ett nervöst flin och kliade mig i nacken med min fria hand.
"Inte egentligen." Mumlade jag till svar efter han hade blängt på mig ett tag. Han suckade och kollade ner på sina fångade händer och sedan upp på mig igen. Nu med en mindre retlig blick.
"Men ja' behövt pengarna så om du släpp mig så hjälper ja' dig." Jag kände hur musklerna i mitt nya ansikte oavsiktligt rörde på sig och formade ett leende samtidigt som jag släppte greppet om hans händer. Jag hade fortfarande kvar mitt grepp om pengapungen dock.
"Jag heter Wynn Nestheart" Anförtrodde jag honom fortfarande med ett leende på läpparna. Han tittade upp på mig från sitt försök att massera tillbaka blodet i händerna.
"Du kan kall' me' Kir." Muttrade han till svar och jag undrade över ifall det verkligen var hans riktiga namn. I de få böcker jag hittat i vårat bibliotek om Feér så har de korta namn och aldrig några efternamn. Hur visste då andra vilken familj de tillhörde? "Så va' vill du göra?" Fortsatte han fortfarande smått purken.
Jag tittade ner på mina simpla vita sidenbyxor och min vita sidenkappa och sedan upp på de färgglada, rikt dekorerade utstyrslarna som beklädde alla andra som rörde sig i gränden. Hade Rand gett mig de dystraste kläderna hon kunnat hitta med flit? Jag stod ju ut som en fisk på land och det var hon som sagt att jag skulle göra vad jag kunde för att smälta in.
"Köpa lite nya kläder, kanske?" Frågade jag och ryckte lite i mina byxor. Han gav mig ett långt ögonkast och sedan nickade han mot byggnaden bakom mig.
Bilden som roterade framför fönstret bestod av en rock och ett par byxor. Ganska uppenbart egentligen. Vi följdes in och möttes i dörren av en väldigt kort kutryggad gammal och rynkig människa som visade mig väggar med utstyrslar.
Människan hjälpte mig prova dem alla och då jag var klar så gick Kir och Jag därifrån med ett par sidenbyxor i blått tyg och en svart sidenkappa med blått och rosa broderi. De rymdes precis i min axelväska tillsammans med min anteckningsbok och pengapung.
Vi gick lite längre ner på gatan och in i en annan byggnad med en liknande skylt. Butiksbiträdet här var också människa men hon var mycket yngre och betydligt pratsammare.
Uppenbarligen så hade min vita utstyrsel varit populär för 20 år sedan. Så det förklarade ju den saken.
Hon hade en massa kläder att visa och de flesta av dem var sydda med inskriberad tråd. Inskrifterna sa hon gjorde allt ifrån att ge en helande effekt till att hjälpa med tålamodet.
Så vi lämnade hennes butik med tre sidenkappor. En ljus blå kappa med lila dekor som sas hjälpa med koncentration, Kir sa att jag behövde en sådan då hon provade den på mig. En vit kappa dekorerad med blå, lila och brun tråd som hon sagt var helande och sedan en svart kappa med jade pärlor i form av en drake. Den köpte jag enkom för att jag tyckte den var snygg.
Visst, Rand hade sagt att jag inte skulle slösa pengar, men eftersom jag hade lyckats få tag i en guide som jag kunde betala efter resan vad var då problemet med att skaffa lite resekläder? muttrade jag till mitt samvete då vi stod utanför butiken vi just kommit ut ur och Kir tittade frågan på mig igen.
"Finns det några fler i närheten? Jag behöver fler byxor." Han suckade, himlade med ögonen och sedan pekade han neråt gatan med tummen.
"Finns en i and' kvarter't." Muttrade han. Jag undrar om det är så hans röst låter egentligen. Eller började han bli uttråkad? Han vände om och flög iväg i den riktningen som han hade pekat ut. Jag följde efter i en sakta lunk. Skulle inte vara bra ifall han bestämde sig för att den här guide-grejjen inte var värd pengarna han skulle få i slutet.
Men det här med kläder är ju jättekul. Vi har inga på våran sida så det är väldigt underhållande att klä den kroppen jag har nu i fina saker.
Den tredje klädbutiken såg precis ut som de två föregående. Den enda skillnaden var att det nu var en ung Alv som agerade butiksbiträde. Jag har aldrig sett en Alv förut heller och jag skulle velat peta på hans väldigt långa öron. Men det skulle nog inte passat sig. Han började visa upp de många byxorna de hade på lager och jag kastade ett öga på Kir. Han såg dödligt uttråkad ut.
"Ursäkta, har ni några klädnader i min kompis storlek?" Kir har bara på sig ett långt mörkt höftskynke som glänste i flera olika färger så han skulle kanske bli lite gladare ifall han fick lite kläder också. Ifall han behöver pengar så har han nog inte haft råda att köpa några nya på länge.
"Är du seriös?" Sa Alven och tittade upp på mig genom sina ögonglas. Jag blinkade frågande några gånger och lyfte ett ögonbryn.
"Eh, ja?" Jag räckte honom de byxor jag just provat och han tog tillbaka dem medan han fnös.
"De dära behöver inga kläder, ge den en näsduk att vira in den i så är den nog nöjd." Det är naturligt att ju äldre man blir desto fler förutfattade meningar samlar man på sig, det är en överlevnadsinstinkt. Hemma hör fördomar till vardagen. Men, men.
Vi gör åtminstone vad vi kan för att bevisa för oss själva att de förutfattade meningarna vi har samlat på oss under åren är felaktiga.
Jag fnös tillbaka, vände på klacken och stampade min väg ut ur butiken. Jag hörde Kir följa efter mig ut och jag gav honom ett ögonkast. Han såg förbluffad ut.
"Skulle'ru int' ha nå byxor 'rå?" Undrade han, muttrandet helt borta ur hans röst. Jag skakade på huvudet.
"Nä, jag vill besöka ett bibliotek." Dels för att jag ville besöka ett biblioteket här i världen utanför och dels för att jag ville läsa för att lugna ner mig själv innan jag förstörde något.
"Finns två, båda e' stängd' vi de hä lage'." Svarade han samtidigt som jag flyttade över mitt paket med kappor till min andra hand. Det är nog inte så vidare smart att resa med mycket packning.
"Då måste vi besöka dem imorgon. Min fästmö har dock bokat tid hos en portalmästare så vi måste göra det innan klockan 15." Jag bytte hand på paketet igen, människor är verkligen svaga, och tittade frågande på honom.
På en lång stund svarade han inte, han bara stirrade på mig. Som om han försökte se rakt igenom mig och undertiden bytte jag hand för en tredje gång, sedan flinade han plötsligt åt mig. Det kom så oväntat att jag nästan tappade paketet.
"'K, vi göre imorn'. Men ska vi res' me' all klädena du skafft så måst' vi besök ett annt' ställ först." Jag höjde ett konfunderat ögonbryn men han fortsatte att flina utan att förklara sig. "Kom me'."
Jag följde efter honom och efter fem kvarter så stannade vi framför en liten låg byggnad vars roterande bild var en kista och en hög med pengar.
Jag gav Kir vad jag hoppades var ett ytterst skeptiskt ansiktsuttryck. Han hånflinade bara åt mig och flög in genom dörröppningen. Såklart kunde jag inte annat än att följa efter in.
"Herrn, ni tappade er bok." Jag slet ögonen från den vita staden och stirrade ner på min anteckningsbok som låg med ryggen uppåt. Några av de rena bladen måste fått veck.
Många före mig har försökt fånga världen på blad och många efter mig kommer likväl försöka. Jag kan lika gärna göra ett försök att lämna mitt eget avtryck. Även om det aldrig skulle kunna bli detsamma som att själv faktiskt uppleva det, så skulle jag åtminstone förhoppningsvis kunna få flera att vilja.
Jag böjde mig ner och plockade upp min anteckningsbok men då jag ställt mig upp igen och skulle tacka den som tilltalat mig så kunde jag inte se någon. Alla ignorerade mig, för upptagna med vad de själva höll på med för att bry sig om vad en ung människopojke gjorde.
Jag drog ovant en hand genom mitt blonda midjelånga hår och tog några snubblande steg framåt. Jag var fortfarande inte van men det skulle gå över ganska snabbt hade Rand sagt. Sidenbyxorna fladdrade runt mina ben och jag fortsatte stirra storögt framför mig.
Ge'Hariari, staden på andra sidan, är allt annat än jag hade tänkt mig, men den är ändå precis som alla redan har beskrivit den. Hela staden, alla hus, till och med marken består av vit marmor som skimrar svagt i purpur. En reflektion av den lila himlen. Kanske fel att kalla den det, för himlen är ingen himmel utan en magisk barriär.
Jag tittade mig om kring på den livliga gatan, här trängdes flera olika folkslag alla klädda i färgglada klädnader. Folk gick in och ut från byggnader med roterande genomskinliga bilder ovanför fönstren. Med en suck stoppade jag tillbaka anteckningsboken i min axelväska.
Staden är stor och jag vet inte riktigt vart jag ska börja, eller ens vad jag ska göra. Rand har sagt att jag skulle anställa en pålitlig guide. Men hon har också sagt att jag skulle vara försiktig med mina pengar. Eftersom världen utanför kretsar kring dem, så är jag fast då de är slut.
"Herrn, Herrn, kolla hit, jag kan garanterad dig att de här är de finaste halsbanden du kan köpa för ett knyte i den här staden." Tre feér tryckte upp en bunt med marmor halsband i ansiktet på mig. Jag skulle putta halsbanden åt sidan för att studera feérna men då upptäckte jag, bland alla halsband med marmorpärlor i olika färger, ett svart band med en ensam kristall. Den var klar och helt genomskinlig. Jag sträckte mig efter den och tog tag i den. Då blev den grumlig.
"Ett knyte för alla, eller per st-" Innan jag hunnit avsluta ordet for min andra hand ut och grabbade tag i något i höjd med min väska. "-yck?" Avslutade jag sedan meningen fortfarande med ögonen fäst på kristallen.
Jag såg ur ögonvrån hur de tre feérnas ansikten föll, därnäst vände de om och flydde. De övergav helt hjärtlöst kristallen i min ena hand och deras medbrottsling i min andra.
Han hade plockat pengapungen ur min axelväska och försökt sticka med mina pengar. Men jag hade grabbat tag i den tillsammans med hans händer. Rand hade sagt att det var standard förfarande att doftmarkera sina tillhörigheter då man besökte världen utanför. Ibland är det en bra idé att lyssna på henne. Min känsel för vibrationer och värme i luften har nästan helt försvunnit. Bra luktsinne och min känsla för jordens magnetfält har jag dock fortfarande kvar.
Jag hängde kristallen runt min hals med en hand och kände sedan på hans vingar. Känselreceptorerna i människohud är fantastisk. Jag har bara sett feér i böcker förut och alltid undrat hur deras tunna vingar kan bära dem. Som papper hade jag trott att de skulle kännas men så var inte fallet.
De var lena precis som papper men det var den enda likheten. Jag kände hur senor spändes och släpptes, nerver som ryckte. Osynligt för mina ögon men inte för mina fingrar och de var varma. Jag flyttade min hand från hans vingar och la mitt pekfinger på hans kind.
Besynnerligt, jag trodde inte att gråa feér kunde rodna. Har de möjligtvis rött blod? Jag var sugen på att fråga men det kanske var en för morbid fråga att ställa en främling. Rand hade varnat mig för att folkslagen i världen utanför inte uppskattar för ingående frågor. Men ifall de inte ställer frågor hur lär de då sig någonsin något?
"Tänker'u ta me' mig till vakterna nån gång, va." I jämförelse med feén som hade försökt sälja halsbanden till mig tidigare så hade den här en väldigt tjock dialekt. Han var nog inte från den här staden till att börja med.
Jag släppte taget om hans fluffiga svarta hår och drog en hand igenom mitt eget. Rand har sagt åt mig att ha så lite som möjligt att göra med vakter.
"Behöver du pengar?" Jag släppte lite på mitt järngrepp om pengapungen. Han märkte det nästan omedelbart och försökte slita loss sina händer. Såklart så klämde jag åt igen innan han tog sig lös.
"Är'u bakom, eller." Han sände mig ett irriterat ögonkast och jag visste att det inte var en fråga utan en förolämpning. Jag flinade och fortsatte illmarigt.
"Jag har ett berg med pengar hemma..." Rand lärde mig att använda vita lögner innan jag reste till världen utanför. För hon sa att det är ett viktigt verktyg att äga här. Han himlade med ögonen men verkade inte vilja lägga till något. "...och jag behöver en guide."
Han lyfte ett mörkt ögonbryn. Det kanske inte räknas som smart att anställa en tjuv, men jag föredrar att umgås med personer vars dåliga egenskaper jag redan är medveten om. Man får mindre otrevliga överraskningar på det sättet.
"Så vad säger du? Målet är nått då min bok är full och min eventuella guide under resan får då så mycket guld som vederbörande kan bära." Jag petade på hans vingar igen. De är mindre än deras kroppar så enligt vissa böcker jag läst så borde de egentligen inte kunna flyga med dem. Jag undrar om någon har berättat det för dem?
"Fö'söker'u va rolig, va." Han kollade ner på sin lilla kropp och sedan upp på mig igen. Jag gav honom ett nervöst flin och kliade mig i nacken med min fria hand.
"Inte egentligen." Mumlade jag till svar efter han hade blängt på mig ett tag. Han suckade och kollade ner på sina fångade händer och sedan upp på mig igen. Nu med en mindre retlig blick.
"Men ja' behövt pengarna så om du släpp mig så hjälper ja' dig." Jag kände hur musklerna i mitt nya ansikte oavsiktligt rörde på sig och formade ett leende samtidigt som jag släppte greppet om hans händer. Jag hade fortfarande kvar mitt grepp om pengapungen dock.
"Jag heter Wynn Nestheart" Anförtrodde jag honom fortfarande med ett leende på läpparna. Han tittade upp på mig från sitt försök att massera tillbaka blodet i händerna.
"Du kan kall' me' Kir." Muttrade han till svar och jag undrade över ifall det verkligen var hans riktiga namn. I de få böcker jag hittat i vårat bibliotek om Feér så har de korta namn och aldrig några efternamn. Hur visste då andra vilken familj de tillhörde? "Så va' vill du göra?" Fortsatte han fortfarande smått purken.
Jag tittade ner på mina simpla vita sidenbyxor och min vita sidenkappa och sedan upp på de färgglada, rikt dekorerade utstyrslarna som beklädde alla andra som rörde sig i gränden. Hade Rand gett mig de dystraste kläderna hon kunnat hitta med flit? Jag stod ju ut som en fisk på land och det var hon som sagt att jag skulle göra vad jag kunde för att smälta in.
"Köpa lite nya kläder, kanske?" Frågade jag och ryckte lite i mina byxor. Han gav mig ett långt ögonkast och sedan nickade han mot byggnaden bakom mig.
Bilden som roterade framför fönstret bestod av en rock och ett par byxor. Ganska uppenbart egentligen. Vi följdes in och möttes i dörren av en väldigt kort kutryggad gammal och rynkig människa som visade mig väggar med utstyrslar.
Människan hjälpte mig prova dem alla och då jag var klar så gick Kir och Jag därifrån med ett par sidenbyxor i blått tyg och en svart sidenkappa med blått och rosa broderi. De rymdes precis i min axelväska tillsammans med min anteckningsbok och pengapung.
Vi gick lite längre ner på gatan och in i en annan byggnad med en liknande skylt. Butiksbiträdet här var också människa men hon var mycket yngre och betydligt pratsammare.
Uppenbarligen så hade min vita utstyrsel varit populär för 20 år sedan. Så det förklarade ju den saken.
Hon hade en massa kläder att visa och de flesta av dem var sydda med inskriberad tråd. Inskrifterna sa hon gjorde allt ifrån att ge en helande effekt till att hjälpa med tålamodet.
Så vi lämnade hennes butik med tre sidenkappor. En ljus blå kappa med lila dekor som sas hjälpa med koncentration, Kir sa att jag behövde en sådan då hon provade den på mig. En vit kappa dekorerad med blå, lila och brun tråd som hon sagt var helande och sedan en svart kappa med jade pärlor i form av en drake. Den köpte jag enkom för att jag tyckte den var snygg.
Visst, Rand hade sagt att jag inte skulle slösa pengar, men eftersom jag hade lyckats få tag i en guide som jag kunde betala efter resan vad var då problemet med att skaffa lite resekläder? muttrade jag till mitt samvete då vi stod utanför butiken vi just kommit ut ur och Kir tittade frågan på mig igen.
"Finns det några fler i närheten? Jag behöver fler byxor." Han suckade, himlade med ögonen och sedan pekade han neråt gatan med tummen.
"Finns en i and' kvarter't." Muttrade han. Jag undrar om det är så hans röst låter egentligen. Eller började han bli uttråkad? Han vände om och flög iväg i den riktningen som han hade pekat ut. Jag följde efter i en sakta lunk. Skulle inte vara bra ifall han bestämde sig för att den här guide-grejjen inte var värd pengarna han skulle få i slutet.
Men det här med kläder är ju jättekul. Vi har inga på våran sida så det är väldigt underhållande att klä den kroppen jag har nu i fina saker.
Den tredje klädbutiken såg precis ut som de två föregående. Den enda skillnaden var att det nu var en ung Alv som agerade butiksbiträde. Jag har aldrig sett en Alv förut heller och jag skulle velat peta på hans väldigt långa öron. Men det skulle nog inte passat sig. Han började visa upp de många byxorna de hade på lager och jag kastade ett öga på Kir. Han såg dödligt uttråkad ut.
"Ursäkta, har ni några klädnader i min kompis storlek?" Kir har bara på sig ett långt mörkt höftskynke som glänste i flera olika färger så han skulle kanske bli lite gladare ifall han fick lite kläder också. Ifall han behöver pengar så har han nog inte haft råda att köpa några nya på länge.
"Är du seriös?" Sa Alven och tittade upp på mig genom sina ögonglas. Jag blinkade frågande några gånger och lyfte ett ögonbryn.
"Eh, ja?" Jag räckte honom de byxor jag just provat och han tog tillbaka dem medan han fnös.
"De dära behöver inga kläder, ge den en näsduk att vira in den i så är den nog nöjd." Det är naturligt att ju äldre man blir desto fler förutfattade meningar samlar man på sig, det är en överlevnadsinstinkt. Hemma hör fördomar till vardagen. Men, men.
Vi gör åtminstone vad vi kan för att bevisa för oss själva att de förutfattade meningarna vi har samlat på oss under åren är felaktiga.
Jag fnös tillbaka, vände på klacken och stampade min väg ut ur butiken. Jag hörde Kir följa efter mig ut och jag gav honom ett ögonkast. Han såg förbluffad ut.
"Skulle'ru int' ha nå byxor 'rå?" Undrade han, muttrandet helt borta ur hans röst. Jag skakade på huvudet.
"Nä, jag vill besöka ett bibliotek." Dels för att jag ville besöka ett biblioteket här i världen utanför och dels för att jag ville läsa för att lugna ner mig själv innan jag förstörde något.
"Finns två, båda e' stängd' vi de hä lage'." Svarade han samtidigt som jag flyttade över mitt paket med kappor till min andra hand. Det är nog inte så vidare smart att resa med mycket packning.
"Då måste vi besöka dem imorgon. Min fästmö har dock bokat tid hos en portalmästare så vi måste göra det innan klockan 15." Jag bytte hand på paketet igen, människor är verkligen svaga, och tittade frågande på honom.
På en lång stund svarade han inte, han bara stirrade på mig. Som om han försökte se rakt igenom mig och undertiden bytte jag hand för en tredje gång, sedan flinade han plötsligt åt mig. Det kom så oväntat att jag nästan tappade paketet.
"'K, vi göre imorn'. Men ska vi res' me' all klädena du skafft så måst' vi besök ett annt' ställ först." Jag höjde ett konfunderat ögonbryn men han fortsatte att flina utan att förklara sig. "Kom me'."
Jag följde efter honom och efter fem kvarter så stannade vi framför en liten låg byggnad vars roterande bild var en kista och en hög med pengar.
Jag gav Kir vad jag hoppades var ett ytterst skeptiskt ansiktsuttryck. Han hånflinade bara åt mig och flög in genom dörröppningen. Såklart kunde jag inte annat än att följa efter in.
Annons
Visa toppen
Show footer