Ett plågsamt skri ljöd genom natten. Det övergick i ett odefinierat ljud som slutade med tysta snyftningar. Det var mörkt, det enda ljus som existerade var månens bleka sken som lyste svagt på en säng som stod mitt i rummet. Ljudet kom dock inte därifrån, nej det kom från ett av de mörkare områdena i rummet. Där i ett hörn, skymd av en soffa och en bokhylla satt hon. Hopkrupen i fosterställning med tårar vällandes ned för kinderna satt hon. hon höll ett krampaktigt tag om sin mobiltelefon samtidigt som hon dunkade huvudet i väggen för att sedan låta ytterligare ett skri slippa genom hennes läppar.

Det fanns ingen mer hemma, hon var ensam. Hon hade aldrig suttit där om hennes föräldrar var hemma, då hade hon aldrig varit så förkrossad. Då hade hon aldrig yttrat de ljud som kunde få en att tro att någon hade dött. Fast det var nog det som hade hänt trots allt. En död kärlek, en död vänskap.

Hon kröp ihop ytterligare, kastade mobiltelefonen i golvet vilket fick batteriet att åka ur och plötsligt tystnade hon. Allt blev tyst i den sekunden. Vinden utanför fönstret avtog, hushållsmaskinerna slutade att brumma och det åkte inte förbi några fordon på vägen utanför. Allt var tyst.

Jag har haft skrivstopp i över ett halvår. Jag har inte kunnat skriva något längre än en halv sida. Det där är inledningen på något som kommer bli en väldigt lång novell.

bra jobbat min angie!:Dskitbra!