October
Saturday 8 January 2011 photo 1/1
|
Lost and insecure, You found me, You found me.
tänkte typ skriva av mig nå ordentligt.
vill just nu bara åka här ifrån och aldrig kolla tillbaka. aldrig komma tillbaka.
men då låter det ju typ som att man vill dö och det vill jag ju inte riktigt. inte precis. jag vill bara känna att jag aldrig behöver oroa mig för någonting, aldrig behöva vara ledsen, aldrig behöva tänka på vad andra tycker och tänker utan bara vara. och ja då låter det ju som att man vill dö. men jag är fan inte emo! säger ju inte att jag är helt perfekt heller liksom, men jag är inte som andra heller men jag känner ändå liksom att "varför just jag, varför just jag när det finns flera tusen andra liksom?" nä fan.
Direkt allt börjar se ljus ut då blir man typ och fundera på om man ska försöka njuta av det så mycket som möjligt eller försöka bygga upp en mur så att man inte ska bli sårad. blir liksom helt paranoid och börjar över analysera allting och ser problem och skit som inte ens finns där. "like I'm walking on fucking broken glass!"
man är ju liksom den i familjen som måste vara duktig och lyckas eftersom det praktiskt taget gått åt helvete för alla andra så måste jag vara duktig och typ inte göra en massa misstag och misslyckas men det är ju det man ska göra för att lyckas och lära sig! Eller?
tror att om jag skulle gå till en psyk-tant och berätta allt jag tycker och tänker då skulle inte hon veta vad hon skulle säga
jag syns inte, jag finns inte.
tänkte typ skriva av mig nå ordentligt.
vill just nu bara åka här ifrån och aldrig kolla tillbaka. aldrig komma tillbaka.
men då låter det ju typ som att man vill dö och det vill jag ju inte riktigt. inte precis. jag vill bara känna att jag aldrig behöver oroa mig för någonting, aldrig behöva vara ledsen, aldrig behöva tänka på vad andra tycker och tänker utan bara vara. och ja då låter det ju som att man vill dö. men jag är fan inte emo! säger ju inte att jag är helt perfekt heller liksom, men jag är inte som andra heller men jag känner ändå liksom att "varför just jag, varför just jag när det finns flera tusen andra liksom?" nä fan.
Direkt allt börjar se ljus ut då blir man typ och fundera på om man ska försöka njuta av det så mycket som möjligt eller försöka bygga upp en mur så att man inte ska bli sårad. blir liksom helt paranoid och börjar över analysera allting och ser problem och skit som inte ens finns där. "like I'm walking on fucking broken glass!"
man är ju liksom den i familjen som måste vara duktig och lyckas eftersom det praktiskt taget gått åt helvete för alla andra så måste jag vara duktig och typ inte göra en massa misstag och misslyckas men det är ju det man ska göra för att lyckas och lära sig! Eller?
tror att om jag skulle gå till en psyk-tant och berätta allt jag tycker och tänker då skulle inte hon veta vad hon skulle säga
jag syns inte, jag finns inte.
Annons
Visa toppen
Show footer