October
Wednesday 28 July 2010 photo 1/2
|
Nu lägger jag ut novellen jag skrev till skolans novelltävling, och förväntar mig inte att någon ska orka läsa den, men det vore roligt om ni gjorde det. Hope you like it :)
Röd natt
Han irrade omkring bland gränderna i staden, smygandes från skugga till skugga, där inga forskande ögon kunde nå honom. Han kände sig illamående och vämjdes vid tanken på sig själv. Vad var han för en människa? Hans knän orkade inte längre bära honom och hans mage sa stopp. Han for ner bredvid en sopcontainer och hans mage vände sig ut och in då minnesbilderna tvingade sig på igen. Ögonen som rullade tillbaka i sina hålor. Det rosslande andetaget. Mannen som oförstående föll till marken. Den blodiga kniven i hans hand. Förvirringen. Flykten. Vem var han egentligen? Varför hade han dödat en annan man? Försökte han ta sig längre in i sitt minne så var det som att titta ner i ett grottschakt. Mörkt, outforskat och klaustrofobiskt. Mannen försökte förtvivlat att komma förbi mörkret som doldes inom honom, men en sprängande huvudvärk var det enda han belönades med. Återigen vändes magen ut och in, och en mörk galla rann över hans läppar.
Det var då han märkte de salta spåren i sitt ansikte. Han hade förmodligen gråtit länge, men det var mer än han kunde minnas. Han tog sig om sin ömmande mage och började staplandes ta sig vidare igen. Vart han skulle visste han inte, men han var tvungen att ta sig så långt ifrån brottsplatsen som möjligt. Han fick syn på en vattenpöl och föll på knä vid den. Febrilt började han gnugga sin hud, han var tvungen att få bort blodet från sina händer. Det måste bort. Då det inte försvann började han hysteriskt att riva och klösa i huden. Stora sår öppnade sig under hans smutsiga naglar och smärtan var en befrielse. Minnesbilderna fick ge vika för pinan och han välsignade den. Snart satt han med hudlösa och blodiga händer och stirrade på sitt verk. Blodet var inte borta. Det satt inte bara i huden, det var under den, det satt i skelettet. I hans hjärta. I hans hjärna. Han pressade ner huvudet mot sina knän så hårt han kunde.
Han hatade sig själv. Minnesbilderna skulle aldrig sluta plåga honom. Varje gång han slöt sina ögon, såg han den döende mannens ögon framför sig. De hade varit gråa, som silver. Då kniven stöttes in i mannen såg han först förvåningen i dem, sedan fördunklades de av smärtan. Därefter brast någonting i dem och de rullade bak i sina hålor. Han hade själv inte förstått någonting. Sedan föll mannen baklänges, i det röda ljuset från en gatlykta. Ett rosslande andetag, blodet bubblandes i den trasiga lungan. Han hade börjat backa med den blodiga kniven i handen. Ett rött hav forsade ut från mannen och färgade den grå asfalten. Det var då han släppte kniven som vore den glödhet och flydde in i närmsta gränd.
Vad skulle han göra? Att försvinna vore det bästa, på ett eller annat sätt. Han började överväga bästa sättet att försvinna. Att dö eller fly? Han såg på byggnaderna omkring sig. Ett hopp från dem skulle inte kunna döda honom. Han hörde en flod längre bort, men kom fram till att vid den här tiden på året så var den inte kall nog för att ge honom kramp eller för att han skulle hamna i chocktillstånd så att han drunknade.
Att fly då? Det gick inga båtar nu, och han kunde inte söka sig till en väl upplyst tågstation heller, inte med de blodiga kläderna. Han började darra i kroppen då minnesbilderna trängde på igen, starkare än förut.
Det var då en plan började ta form i hans huvud. Han reste sig upp från sin plats vid vattenpölen och lämnade bara kvar spår av blod och bitar från sin hud. Han vacklade vidare ut i natten, och ut på den upplysta gatan. Det var tidigt på morgonen, eller sent på natten beroende på hur man ser på det, och de få människorna som rörde sig på gatan höll sig till sitt. Han kunde stappla vidare ifred. Till slut hade han irrat sig fram till den byggnad han hade för avsikt att gå till. Polisstationen låg väl upplyst framför honom, och innanför glasdörrarna kunde han se två män gå omkring. Han log lite smått. Nu skulle han sätta sin plan i verket. Snart skulle han ha uppnått det han ville.
Han klev fram till dörren, och öppnade den utan att ens göra en grimas då smärtan ilade genom hans hand. Snarare välkomnade han den som en gammal vän. Inne på stationen började han dra till sig uppmärksamhet och han stannade till innanför dörrarna. Han började mumla saker för sig själv och stirrade ner i golvet.
"Sir?", sa en ung röst borta vid disken.
Han svarade inte, utan fortsatte med sin strategi.
"Sir?"
Rösten hade kommit närmare, och han hörde på stegen att mannen var osäker på honom.
"Sir?"
En hand lades på hans axel. Det var då han slog till. Med ett vrål tacklade han omkull mannen och föll över honom medan han boxade mannen lagom hårt i sidan. Mannen under honom skrek i skräck snarare än smärta. Springande steg hördes och därefter ett susande i luften. En förlamande smärta spred sig som ett spindelnät från en punkt i bakhuvudet, och han kände både lukten och smaken av blod då den flytande rubinvätskan började rinna ur näsan och ner i munnen. Då det började svartna framför hans ögon hörde han poliserna samtala.
"Psykiskt labil" och "övergrepp mot polisman" var två av de saker han snappade upp, utan att för den sakens skull kunna tyckas förstå vad orden betydde. Då mörkret hotade att föra bort honom från ljuset log han. Minnesbilden bleknade bort tillsammans med verkligheten.
Det var då han märkte de salta spåren i sitt ansikte. Han hade förmodligen gråtit länge, men det var mer än han kunde minnas. Han tog sig om sin ömmande mage och började staplandes ta sig vidare igen. Vart han skulle visste han inte, men han var tvungen att ta sig så långt ifrån brottsplatsen som möjligt. Han fick syn på en vattenpöl och föll på knä vid den. Febrilt började han gnugga sin hud, han var tvungen att få bort blodet från sina händer. Det måste bort. Då det inte försvann började han hysteriskt att riva och klösa i huden. Stora sår öppnade sig under hans smutsiga naglar och smärtan var en befrielse. Minnesbilderna fick ge vika för pinan och han välsignade den. Snart satt han med hudlösa och blodiga händer och stirrade på sitt verk. Blodet var inte borta. Det satt inte bara i huden, det var under den, det satt i skelettet. I hans hjärta. I hans hjärna. Han pressade ner huvudet mot sina knän så hårt han kunde.
Han hatade sig själv. Minnesbilderna skulle aldrig sluta plåga honom. Varje gång han slöt sina ögon, såg han den döende mannens ögon framför sig. De hade varit gråa, som silver. Då kniven stöttes in i mannen såg han först förvåningen i dem, sedan fördunklades de av smärtan. Därefter brast någonting i dem och de rullade bak i sina hålor. Han hade själv inte förstått någonting. Sedan föll mannen baklänges, i det röda ljuset från en gatlykta. Ett rosslande andetag, blodet bubblandes i den trasiga lungan. Han hade börjat backa med den blodiga kniven i handen. Ett rött hav forsade ut från mannen och färgade den grå asfalten. Det var då han släppte kniven som vore den glödhet och flydde in i närmsta gränd.
Vad skulle han göra? Att försvinna vore det bästa, på ett eller annat sätt. Han började överväga bästa sättet att försvinna. Att dö eller fly? Han såg på byggnaderna omkring sig. Ett hopp från dem skulle inte kunna döda honom. Han hörde en flod längre bort, men kom fram till att vid den här tiden på året så var den inte kall nog för att ge honom kramp eller för att han skulle hamna i chocktillstånd så att han drunknade.
Att fly då? Det gick inga båtar nu, och han kunde inte söka sig till en väl upplyst tågstation heller, inte med de blodiga kläderna. Han började darra i kroppen då minnesbilderna trängde på igen, starkare än förut.
Det var då en plan började ta form i hans huvud. Han reste sig upp från sin plats vid vattenpölen och lämnade bara kvar spår av blod och bitar från sin hud. Han vacklade vidare ut i natten, och ut på den upplysta gatan. Det var tidigt på morgonen, eller sent på natten beroende på hur man ser på det, och de få människorna som rörde sig på gatan höll sig till sitt. Han kunde stappla vidare ifred. Till slut hade han irrat sig fram till den byggnad han hade för avsikt att gå till. Polisstationen låg väl upplyst framför honom, och innanför glasdörrarna kunde han se två män gå omkring. Han log lite smått. Nu skulle han sätta sin plan i verket. Snart skulle han ha uppnått det han ville.
Han klev fram till dörren, och öppnade den utan att ens göra en grimas då smärtan ilade genom hans hand. Snarare välkomnade han den som en gammal vän. Inne på stationen började han dra till sig uppmärksamhet och han stannade till innanför dörrarna. Han började mumla saker för sig själv och stirrade ner i golvet.
"Sir?", sa en ung röst borta vid disken.
Han svarade inte, utan fortsatte med sin strategi.
"Sir?"
Rösten hade kommit närmare, och han hörde på stegen att mannen var osäker på honom.
"Sir?"
En hand lades på hans axel. Det var då han slog till. Med ett vrål tacklade han omkull mannen och föll över honom medan han boxade mannen lagom hårt i sidan. Mannen under honom skrek i skräck snarare än smärta. Springande steg hördes och därefter ett susande i luften. En förlamande smärta spred sig som ett spindelnät från en punkt i bakhuvudet, och han kände både lukten och smaken av blod då den flytande rubinvätskan började rinna ur näsan och ner i munnen. Då det började svartna framför hans ögon hörde han poliserna samtala.
"Psykiskt labil" och "övergrepp mot polisman" var två av de saker han snappade upp, utan att för den sakens skull kunna tyckas förstå vad orden betydde. Då mörkret hotade att föra bort honom från ljuset log han. Minnesbilden bleknade bort tillsammans med verkligheten.
Comment the photo
bra jobbat! :D
haha menart :P men det kan väll knappast varit ingrid som hade sista ordet? :O
32 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/serenasshadow/467078259/
Visa toppen
Show footer