Holy bleeding cosmos, Batman!
~~~~~~~~~~

Ok, let's talk about sex, aight?
Eller snarare sex och kärlek.

Jag kan bli attraherad av någon. Men driften att ha sex med någon jag precis träffat? Sällan. Aldrig. Har skett, men varje gång har varit ett "meh" över det hela eller blivit ansträngt som om jag känt "det är ju såhär man gör, så...".

När jag är kär dock DJÄVLAR ANAMMA ladybonern slår i taket för den, JUST DEN, människan. Och det måste börja med en vänskap. Att bli kär pangsmack fort på första träffen: hänt en gång i mitt liv. Aldrig igen.

Detta gör mig orolig. Okej, jag vet, vad gör mig INTE orolig. KÄFTEN. Men orolig never the less: känns som om alla dejtar genom att ha sex väldigt tidigt inpå biten där man lär känna varandra. Som om de känner en sexuell dragning den första stunden och sånt gör jag....sällan till aldrig?
Jag måste vara emotionellt involverad först, djupt/starkt. Annars, om jag mot förmodan känner sexuell dragning ändå, känns det tunt, tomt och livlöst? Jag kan inte ens ha en egen "drömbild" av en romantisk partner utan att jag känner att den är livlös. Att tänka på ett "idealt utseende" är lika svårt! UGH.

Nu har jag i nästan 2 år snart känt en sån stark romantisk kärlek för någon annan, som jag aldrig känt förut, att jag tror aldrig jag kommer känna så igen. Inte så djupt och menande iaf. So that's that too to worry about.

Augh. Jag behöver den där djupa vänskapen först för att det ska hålla. Vänskapsband har jag upplevt är starkare. Har jag det som grund så...fan vet. Gått förut. Ett tag. Precis som de flesta romantiska förhållanden. Och en dag kanske det till och med håller mer än ett tag.

Hook me up with a blind date om ni känner för det, I am finnaly ready.

This one id really nice!