Tuesday 19 May 2015 photo 10/23
|
The absence of you is making me blue
Jag har för skoj med att måla kosmos jiiiissseess.
~~~~~~~~~~~~
Är det bara jag eller ses inte folk lika ofta längre?
Eller är jag den som sakta försvinner?
Äsch..
Har hela livet känt mig ensam. Som om en andra hälft saknas. Sedan barnsben och början av självmedvetenheten, INTE den hormonfyllda tonåren. Tänkt sedan flera år tillbaka att det kan bero på att jag egentligen skulle födas med en tvilling, men hen blev inte ens 4 månader.
Tack vare att jag fått höra att flera stycken andra som skulle födas som tvillingar känner precis samma sak, känns det som om den teorin är bekräftad: kroppen var inställd på två redan från början och plötsligt blev det inte så.
Kanske därför bl.a. jag panikar järnet när jag är påväg (/misstänker) att bli lämnad. Jag tappar all förmåga av rationellt tänkande och emotionell logik, tappar det här "men hörru, skärp dig".
MISSFÖRSTÅ MIG INTE: jag älskar mina vänner. Jag har sagt mer än en gång att jag skulle dö för ett par av er och det är sant. Men det är bara nyligen jag har börjat förstå att känna konstant längtan efter en andra hälft är naturlig. Tills nyligen har jag skämt skiten ur mig för den känslan! Som man inte får ha den längtan, som om det betyder att alla andra inte är värd något. SÅKLART DE ÄR och man kan inte, iaf inte jag, mäta mängden känslor för personer som är såpass nära hjärtat. Till en viss gräns av närhet blir det bara SÄTTET JAG KÄNNER. HUR MYCKET jag känner existerar inte då.
Relationer, människor, liv, får mig att vilja leva. Relationer, människor, livet skrämmer mig.
Känslan av ensamhet är fundamental.
Annons
Comment the photo
3 comments on this photo