October
Thursday 31 May 2012 photo 2/4
|
Fortsättningen kom snabbare än jag hade trott. .3.
Det är kul att skriva! :D
Kapitel 2.
En hemsk smärta för blicken mot mitt uppskrapade knä.
"Hur gick det?", hör jag en ovanligt ljus flickröst bakom mig säga.
"Bra… bara bra…", mumlar jag tillbaka. Jag upptäcker att tårar rinner längst med mina kinder. Nej! Inte nu! Jag torkar snabbt upp dem och försöker le mot henne. Plötsligt märker jag hur tyst det har blivit. Alla blickar är riktade mot mig och vissa viskar eller pekar till och med på mig. Inte konstigt, jag gjorde ju inte direkt ett bra första intryck. Far sa att sådant var viktigt här. Om man gör helt fel första intryck så kanske folk aldrig vill parata med än igen. Toppen, då har jag alltså fått rollen "Lipsill". Tårarna utbyts av någon konstig andledning utav skratt.
När jag slutat skratta tittar jag upp mot henne. Hennes ansikte är naturligt gulligt och hon har håret uppsatt i en hästsvans. Inte som mina två barnsliga tofsar som bara är där för att hålla håret i styr, utan på något sätt elegant. Hon sträcker fram handen emot mig och frågar:
"Behöver du hjälp upp?"
Jag skakar på huvudet men känner att en hand bakom mig försiktigt lyfter upp mig istället.
"Wow, ta det försiktigt!"
Jag vänder mig om och ser in i de bekanta gröna ögonen.
"D-det är lugnt…", lyckas jag trycka fram.
"Jamen då så.", ler han, vänder sig om och går därifrån.
Jag försöker ställa mig upp, men det går inte särskilt bra. Ovanligt mycket blod sipprar ut ur det lilla skavsår jag lyckats åstadkomma och jag måste halta när jag går om jag inte ska få ont.
"Ska vi gå till skolsystern?", frågar flickan som hjälpt mig.
Åh, nej! Vad är en skolsyster? Tänk om det är något som alla kan? Eller är det något som bara extra erfarna elever kan något om? Jag vet inte vad jag ska svara så jag nickar kort och accepterar hennes hjälp att stödja mig.
Tystnaden är som en duk över oss på vägen dit men efter ett tag vågar flickan bryta den.
"Du hette Celine, va?", frågar hon. Jag nickar och har precis samlat tillräckligt mycket kraft för att kunna fråga vad hon heter innan hon berättar:
"Jag heter Isabelle, och killen som hjälpte mig där borta heter Oliver. Han verkar lite konstig idag, han brukar inte vara så där vänlig i vanliga fall."
Det "okej" som jag skulle svara byts istället ut mot ett kvidande läte.
"Vi är framme nu~", nynnar Isabelle och pekar på en grå dörr framför oss. Hon sträcker fram handen och knackar på den. Inget svar. Hon väntar ett litet tag till och försöker igen, den här gången genom att sparka på dörren. Den glider upp med ett gnisslande läte och en kvinna i sextioårs åldern står i dörröppningen.
"Jag har inte tid med er nu!", viskar hon barskt.
"Men snälla kan vi inte bara få ett plås…"
"NEJ!", skriker hon och smäller igen dörren mitt framför näsan på Isabelle.
"Om jag visste att det bara var ett plåster du skulle hämta hade vi inte behövt gå hit.", mumlade jag.
"Jaja, gjort är gjort!", säger Isabelle och låter snarare glad en ilsken över att han fått en dörr igen smälld nästan på sig. "Men det är dags att äta nu! Kom!", säger hon och tar min hand.
Annons
Part of an album
Camera info
Camera C8080WZ
Focal length 27 mm
Aperture f/3.2
Shutter 1/100 s
ISO 80
Comment the photo
Anonymous
Fri 1 Jun 2012 18:36
Skit bra!
Shinorii
Fri 1 Jun 2012 18:44
Kncjdkf såna här kommentarer får mig att vilja springa ett varv runt jordeen. <33
Anonymous
Thu 31 May 2012 20:38
Det kan vara så att jag bara är överkänslig, men jag blev lite tårögd när jag läste, vilket jag personligen räknar som ett tecken på kvalitet. XD
Så, you're awesome, m'yes!
Så, you're awesome, m'yes!
15 comments on this photo
Visa toppen
Show footer