January
Saturday 18 April 2009 photo 1/2
|
Min morsa är seriöst helt cepe i huvet!
Vi var på IKEA och skulle kolla lite bajs, och jag började flummsnacka om min gummistövelsaffär som jag fortfarande vill ha.
Då säger människan: -Fast då kanske du ska plugga handel så du får ett humm om hur man gör sånt. Jag avfärdar det genom att säga att jag vad som än händer aldrig kommer att börja om gymnasiet från ettan! Hon vet hur jobbigt jag har det med skolan så hon borde förstå liksom.
Hon: Jag tror att du kommer ändra dig förr eller senare. Bara du börjar gå till skolan istället för att stanna hemma för att du "mår illa"
Jag blir riktigt jävla offended av det där och går och sätter mig i ett hörn och försöker ignorera henne. Då kommer pappa och frågar vad det är, och han kommer inte och frågar mig som vilken normal jävel som helst skulle gjort, utan han frågar mamma Och då börjar mamma förklara på sitt sätt, som får mig att framstå som en bortskämd, psykotisk jävla idiot.
Sen hux flux låtsas de som ingenting och vill fortsätta gå, men när de märker att jag inte hänger med så säger dom "äh, hon får sitta kvar här och sura, hon kommer säkert sen ändå".
Så fort dom kommit runt hörnet ställer jag mig upp och går därifrån, halvspringer ner för rulltrappan och börjar gå hemåt.
Efter ett tag när jag kommit igenom nästan hela parkeringen så börjar min mobil ringa. Jag förstår att det är hon som ringer, så jag trycker på den röda knappen och fortsätter gå. Efter bara några steg ringer mobilfan igen, jag gör samma sak igen. Tredje eller fjärde gången den ringer så svarar jag, och då hör jag min blåsta jävla morsa fråga:
-Behöver du nya strumpor?
Jag slänger på luren i örat på henne och fortsätter gå, fast nu ännu fortare.
När telefonen ringer igen svarar jag:
-Tror du seriöst att jag bryr mig om några jävla strumpor?!
Mamma: Kan du inte komma in hit?
-Varför då?
-Vart är du nu någonstans?
-På väg hem!
Mamma: *GLAD* Jaha! Jamen då ses vi hemma då!
Jag svär på att jag hade styckmördat henne på plats om jag haft möjlighet!
Men jag drog iallafall hem (det tar ungefär tio minuter att gå), och hela jävla vägen kämpade jag mot domdär hemska tårarna som bara låg där och tryckte.
Just nu vill jag typ bara försvinna. Vill lägga mig ner och dö och aldrig bli hittad igen!
Tack som fan för att du har förstört exakt alla mina drömmar mamma!
I cursed the sky to open
I begged the clouds for rain
I prayed to God for water
For this burning in my veins
It was like my soul’s on fire
And I had to watch the flames
All my dreams went up in ashes
And my future blew away
Kan livet verkligen bli mer likt en Bon Jovi låt?
He has written my life on a piece of paper, now will he give me the life worth living?
Vi var på IKEA och skulle kolla lite bajs, och jag började flummsnacka om min gummistövelsaffär som jag fortfarande vill ha.
Då säger människan: -Fast då kanske du ska plugga handel så du får ett humm om hur man gör sånt. Jag avfärdar det genom att säga att jag vad som än händer aldrig kommer att börja om gymnasiet från ettan! Hon vet hur jobbigt jag har det med skolan så hon borde förstå liksom.
Hon: Jag tror att du kommer ändra dig förr eller senare. Bara du börjar gå till skolan istället för att stanna hemma för att du "mår illa"
Jag blir riktigt jävla offended av det där och går och sätter mig i ett hörn och försöker ignorera henne. Då kommer pappa och frågar vad det är, och han kommer inte och frågar mig som vilken normal jävel som helst skulle gjort, utan han frågar mamma Och då börjar mamma förklara på sitt sätt, som får mig att framstå som en bortskämd, psykotisk jävla idiot.
Sen hux flux låtsas de som ingenting och vill fortsätta gå, men när de märker att jag inte hänger med så säger dom "äh, hon får sitta kvar här och sura, hon kommer säkert sen ändå".
Så fort dom kommit runt hörnet ställer jag mig upp och går därifrån, halvspringer ner för rulltrappan och börjar gå hemåt.
Efter ett tag när jag kommit igenom nästan hela parkeringen så börjar min mobil ringa. Jag förstår att det är hon som ringer, så jag trycker på den röda knappen och fortsätter gå. Efter bara några steg ringer mobilfan igen, jag gör samma sak igen. Tredje eller fjärde gången den ringer så svarar jag, och då hör jag min blåsta jävla morsa fråga:
-Behöver du nya strumpor?
Jag slänger på luren i örat på henne och fortsätter gå, fast nu ännu fortare.
När telefonen ringer igen svarar jag:
-Tror du seriöst att jag bryr mig om några jävla strumpor?!
Mamma: Kan du inte komma in hit?
-Varför då?
-Vart är du nu någonstans?
-På väg hem!
Mamma: *GLAD* Jaha! Jamen då ses vi hemma då!
Jag svär på att jag hade styckmördat henne på plats om jag haft möjlighet!
Men jag drog iallafall hem (det tar ungefär tio minuter att gå), och hela jävla vägen kämpade jag mot domdär hemska tårarna som bara låg där och tryckte.
Just nu vill jag typ bara försvinna. Vill lägga mig ner och dö och aldrig bli hittad igen!
Tack som fan för att du har förstört exakt alla mina drömmar mamma!
I cursed the sky to open
I begged the clouds for rain
I prayed to God for water
For this burning in my veins
It was like my soul’s on fire
And I had to watch the flames
All my dreams went up in ashes
And my future blew away
Kan livet verkligen bli mer likt en Bon Jovi låt?
He has written my life on a piece of paper, now will he give me the life worth living?
Comment the photo
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/shootingshark/357148889/
Visa toppen
Show footer