Monday 4 August 2008 photo 1/5
|
Efter idogt sökande lyckades jag äntligen hitta Kalle Anka nr 13 1991, som innehåller Don Rosas mästerliga serie "Tillbaka till Xanadu", vilket, via Samuel Taylor Coleridges berömda dikt Kubla Khan, blev mitt första möte med poesi. Ännu idag, mer än tio år senare, kan jag fortfarande dikten utantill, fast numera även på engelska.
I Xanadu ett stolt palats
blev byggt till Kubla Khans behag,
där floden Alph på helig plats
rann under bråddjup klippavsats
mot grottor utan dag.
Fem dubbla mil med bördig mark
av murar hägnades till park
och här var grönt och rännilar i mängd
och månget ädelt träd med doftstark blom
bröt av mot jättevuxen urskogsängd
av bergens egen ålderdom.
Men Åh! den underbara djupa klyftan
som stöp från parken under cederns valv,
den låg som invigd åt en kvinnas snyftan,
då blek hon irrar och i månens flöde
förbannar älskaren, sitt onda öde.
Där nere allt i rastlös oro skalv;
ur klyftan steg med knappa mellanrum
en mäktig pelare av vattenskum,
likt jordens andetag i korta ryck
och stenar lossnade vid svallets tryck;
likt klang av slagor som på kornax falla
och hagelregn som milsvitt återskalla.
Men mitt i dalens dans av klippor drog
den helga floden mellan berg och skog,
med lika slingrande och hastigt flöde
tills genom grottor hisnande och öde
den utföll i en livlös ocean.
Här stod vid bruset ofta Kubla Khan
och hörde fjärran från och helt för sig
förfädrens stämmor profetera krig.
Palatsets spegling som ett under
flöt på vågorna förbi,
fontäners sorl och grottors dunder
möttes här till harmoni.
Det var ett verk till sinnrikhetens pris,
ett soligt lustslott mellan berg av is.
En abyssinisk jungfru
jag såg i en syn en gång,
hon slog på sitt stora strängaspel
och sjöng om berget Abora.
Kunde jag återkalla
den drömmens sällsamma sång
skulle jag, en furste lik,
bygga det palatset med musik,
ett soligt lustslott mellan berg av is!
Och de som hörde skulle se dess prakt
i luften stå på hägringarnas vis,
och ropa högt giv akt! giv akt!
Hans hår är långt, hans blick är vild,
slå trenne varv kring denne man
och slut ert öga för hans bild
i bävan! ty förvisso han
har livnärt sig av honungsspis
och druckit mjölk i paradis.
I Xanadu ett stolt palats
blev byggt till Kubla Khans behag,
där floden Alph på helig plats
rann under bråddjup klippavsats
mot grottor utan dag.
Fem dubbla mil med bördig mark
av murar hägnades till park
och här var grönt och rännilar i mängd
och månget ädelt träd med doftstark blom
bröt av mot jättevuxen urskogsängd
av bergens egen ålderdom.
Men Åh! den underbara djupa klyftan
som stöp från parken under cederns valv,
den låg som invigd åt en kvinnas snyftan,
då blek hon irrar och i månens flöde
förbannar älskaren, sitt onda öde.
Där nere allt i rastlös oro skalv;
ur klyftan steg med knappa mellanrum
en mäktig pelare av vattenskum,
likt jordens andetag i korta ryck
och stenar lossnade vid svallets tryck;
likt klang av slagor som på kornax falla
och hagelregn som milsvitt återskalla.
Men mitt i dalens dans av klippor drog
den helga floden mellan berg och skog,
med lika slingrande och hastigt flöde
tills genom grottor hisnande och öde
den utföll i en livlös ocean.
Här stod vid bruset ofta Kubla Khan
och hörde fjärran från och helt för sig
förfädrens stämmor profetera krig.
Palatsets spegling som ett under
flöt på vågorna förbi,
fontäners sorl och grottors dunder
möttes här till harmoni.
Det var ett verk till sinnrikhetens pris,
ett soligt lustslott mellan berg av is.
En abyssinisk jungfru
jag såg i en syn en gång,
hon slog på sitt stora strängaspel
och sjöng om berget Abora.
Kunde jag återkalla
den drömmens sällsamma sång
skulle jag, en furste lik,
bygga det palatset med musik,
ett soligt lustslott mellan berg av is!
Och de som hörde skulle se dess prakt
i luften stå på hägringarnas vis,
och ropa högt giv akt! giv akt!
Hans hår är långt, hans blick är vild,
slå trenne varv kring denne man
och slut ert öga för hans bild
i bävan! ty förvisso han
har livnärt sig av honungsspis
och druckit mjölk i paradis.