Så jag gjorde första delen av ADHD-utredningen idag. Det är märkligt, jag går runt i en dimma just nu, och har gjort det i fyra månader nu, där jag enbart gäspar och har svårt att hålla mig vaken (men näst intill omöjligen kan sova) - basically som jag levt hela mitt liv, och jag känner mig dumslö och på gränsen till korkad.

Psykologen presenterar en handfull olika uppgifter såsom att rita av en ganska invecklad figur för att sedan ta bort den och ha mig rita den ifrån minne efter en halvtimme. Samma sak med tio ord hon rabblar upp där kompareringsform, bestämd artikel, ordning etc är av vikt. Jag känner att jag tokfailar då jag halvt sover och halvt pratar om andra saker mitt i för att shit just grabs my attention.

Här kommer det jag tycker är jobbigt; hon säger att jag har "ett av de snabbaste och skarpaste intellekten" hon har bevittnat. Istället för att bli glad över den valideringen så sitter jag och förbannar mig själv över hur de missar jag gjorde var så banala och tänker; "om jag ändå kunde kontrollera mina tankar så hade jag inte behövt skämmas inför mig själv, för just nu känner jag mig fan långt ifrån intelligent."

Jag tror få kan sätta sig in i känslan av att -aldrig- äga sitt sinne, -aldrig- känna ett inre lugn, -aldrig- känna sig utvilad/pigg.

"Det är inte konstigt att du helt saknar energi och aldrig är pigg. Så som din hjärna arbetar så måste du vara helt slut från det att du vaknar tills det att du somnar - om du lyckas somna, vilket jag kan anta att du har svårigheter med då din hjärna antagligen aldrig slutar jobba, även efter krävande dagar?"

And she's right... Jag har alltid varit avundsjuk på vänner som t.ex kan somna på bussen efter jobbet, eller slagga på tåget hem ifrån krogen, eller bara lägga sig ner efter jobb och gym för att kunna somna efter trettio minuter slötittande på TV.

Det som var oerhört nedslående var the bottom line; "så som du fungerar nu och så som du, din mor och din syster beskrivit ditt liv, så kommer du behöva sättas på centralstimulantia."

En sak som jag inte förstår är att genom hela min barndom gjordes tester och utredningar för detta men de gav aldrig någonting. Helt plötsligt så är det uppenbart för de inblandade läkare, doktorer, psykiatriker och psykologer att jag har grav ADHD? Where the hell were you when I was growing up?

Känns som att jag förlorat en stor del av mitt liv och att jag blivit berövad på en stor del av min potential...

Jag kan bara hoppas att detta är en markör för förändring och att vetskapen, kunskapen och hjälpen som kommer finnas tillhands är tillräcklig för att jag ska kunna.. "vara den jag är" - någonting jag aldrig kunnat.

Annons

The photo has no tags

February 2014