April
Thursday 12 August 2010 photo 1/1
|
Hej mitt namn är Cancer. Stör jag?
Det gör jag nästan alltid på något sätt. Men jag måste berätta: Jag kom precis tillbaka från en gammal kvinna. Och hon var mycket vacker, och lugn. Precis som om hon hade väntat på mig. Hennes hem var stilla, hon hade till och med bäddat. Hon satt med händerna i knät när jag kom.
Och hon log.
Jag såg att hennes ögon hade sett vad de behövde se, hon hade en mycket mild blick. Och hennes händer var spröda som vackert mejslade fågelvingar.
Och hon rörde dem så försiktigt över kroppen, när hon märkte att jag hade kommit. Som om hon ville hälsa mig välkommen, tala om att hon inte var rädd.
Men det är ovanligt. Oftast blir ni ju skräckslagna när jag kommer. Och det är klart, ni blir ju plötsligt medvetna om den naturligaste sak i världen.
Att livet är utmätt.
Hela er tillvaro ställs plötsligt på sin spets, där den egentligen alltid borde vara. Jag menar, ni lever ju alla bara en tumör ifrån döden trots allt. Men ändå har ni så bråttom genom livet.
Som om ni var rädda för att inte hinna dö. Men det hinner ni, det lovar jag.
Men hinner ni verkligen leva?
Ni får förlåta mig, men ni verkar så vilsna ibland. Som om ni inte visste vad det är ni saknar så förtvivlat. Tills jag knackar på.
Då blir livet plötsligt väldigt viktigt. Varenda sekund måste tas till vara, varje andetag är ett himmelrike och varje soluppgång är unik.
Och alla futtiga småsaker som förr varit så viktiga betyder plötsligt ingenting alls. Det är precis som om jag hade öppnat en dörr till livet.
Men varför har ni inte redan öppnat den själva?
Ibland knackar jag på lite för tidigt. Men borde inte det vara en väckarklocka för er andra?
Och ibland drar jag mig tillbaka självmant, och ger er en stund till. Det glömmer ni aldrig.
Egentligen skulle jag sätta mig en stund hos er alla, bara för att se vad som händer.
Jag kanske skulle göra er alla en tjänst.
Vem vet?
Det gör jag nästan alltid på något sätt. Men jag måste berätta: Jag kom precis tillbaka från en gammal kvinna. Och hon var mycket vacker, och lugn. Precis som om hon hade väntat på mig. Hennes hem var stilla, hon hade till och med bäddat. Hon satt med händerna i knät när jag kom.
Och hon log.
Jag såg att hennes ögon hade sett vad de behövde se, hon hade en mycket mild blick. Och hennes händer var spröda som vackert mejslade fågelvingar.
Och hon rörde dem så försiktigt över kroppen, när hon märkte att jag hade kommit. Som om hon ville hälsa mig välkommen, tala om att hon inte var rädd.
Men det är ovanligt. Oftast blir ni ju skräckslagna när jag kommer. Och det är klart, ni blir ju plötsligt medvetna om den naturligaste sak i världen.
Att livet är utmätt.
Hela er tillvaro ställs plötsligt på sin spets, där den egentligen alltid borde vara. Jag menar, ni lever ju alla bara en tumör ifrån döden trots allt. Men ändå har ni så bråttom genom livet.
Som om ni var rädda för att inte hinna dö. Men det hinner ni, det lovar jag.
Men hinner ni verkligen leva?
Ni får förlåta mig, men ni verkar så vilsna ibland. Som om ni inte visste vad det är ni saknar så förtvivlat. Tills jag knackar på.
Då blir livet plötsligt väldigt viktigt. Varenda sekund måste tas till vara, varje andetag är ett himmelrike och varje soluppgång är unik.
Och alla futtiga småsaker som förr varit så viktiga betyder plötsligt ingenting alls. Det är precis som om jag hade öppnat en dörr till livet.
Men varför har ni inte redan öppnat den själva?
Ibland knackar jag på lite för tidigt. Men borde inte det vara en väckarklocka för er andra?
Och ibland drar jag mig tillbaka självmant, och ger er en stund till. Det glömmer ni aldrig.
Egentligen skulle jag sätta mig en stund hos er alla, bara för att se vad som händer.
Jag kanske skulle göra er alla en tjänst.
Vem vet?
Annons
Andree Gabrielsson
Thu 12 Aug 2010 18:14
Och med det återgår vi till studion, där jag inte alls har något att tillägga : o
Andree Gabrielsson
Thu 12 Aug 2010 03:18
Samma. Den kommer som sagt mest från Yrrol, men tack hur som haver. Ändrat lite här och där.
Det är liksom gratis insikt åt folket. Undrar hur få som verkligen tar åt sig..
Det är liksom gratis insikt åt folket. Undrar hur få som verkligen tar åt sig..
ide-mugg
Thu 12 Aug 2010 11:48
Haha XD
Det är nog inget du behöver ta ansvar för ändå, det är dom som väljer :D!!
Det är nog inget du behöver ta ansvar för ändå, det är dom som väljer :D!!
Andree Gabrielsson
Thu 12 Aug 2010 15:36
Jojo, men idioti är allmänt.
En idiot ansvarar för mer extern destruktion än intern.
En idiot ansvarar för mer extern destruktion än intern.
Andree Gabrielsson
Thu 12 Aug 2010 03:17
Jaa!
Jag med, och tack... I guess. Skrev ju om den en smula :>
Jag med, och tack... I guess. Skrev ju om den en smula :>
15 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/softclouds/468760688/
Visa toppen
Show footer