October
Friday 24 June 2011 photo 1/1
|
Idag är det Midsommarafton, en glädjens dag för många. Inte för mig.
Nu ska jag vara privat här, riktigt privat.
Något inte många vet om mig är att jag under flera år lidid av en ganska djup depression. Jag har senaste två åren ätit medicin för det.
Jag har mått bättre, inte bra, men bättre – för första gången på flera, flera år.
Senaste halvåret har min medicin slutat att fungera riktigt som den ska, vilket har gjort att vissa saker har blivit värre – bland annat min ångest, min panikångest i vissa situationer.
Midsommar är en högtid då vi alla samlas, "firar", äter gott, dricker gott och umgås. En trevlig dag, en lång mysig kväll. Inte för mig.
Midsommar och alla andra högtider innebär ångest för mig. Jag hatar att vistas i folkmassor. Då kommer min panikångest krypande.
Varför, det är väl inget märkvärdigt, det där är ju bara trams, kommer många säga för sig själv nu – medans andra kanske förstår precis hur jag känner mig.
Jag har en stor rädlsa här i livet, och det är att sitta fast, vara "fångad". Jag hatar när det är trångt, då känner jag mig instängd och fångad, och det känns som om hela världen krymper bara mer och mer. Självklart är detta inte fallet, men i Mitt huvud rusar tankarna över hur jag ska kunna ta mig ut och därifrån, och varför i hela friden jag satte mig själv i den här situationen.
Tillbaka till ämnet, midsommarfirande är en tradition i våran familj – har alltid varit, och ska så alltid förbli. Min ångest ska inte få hindra mig, jag måste trotsa den.
Många frågar sig säker varför i hela friden jag tar med mig en Stor Schäfer till ett så folkfyllt ställe proppat med människor, barn, hundar, hög musik osv.
Ovan har ni anledningen. Min panikångest. Låt mig förklara det mer..
Xoxie för mig, är mer än en hund. Hon är min trygghet.
När min hjärtklappning börjar smyga sig på, när jag känner hur jag får tungt att andas, när det börjar brusa i huvudet likt kolsyra i läsken, när jag känner hur hela min kropp anstränger sig för att spänna varenda muskel så att jag börjar småskaka.
Då finns hon där, alltid.
Då kommer hon och trycker sig emot mig, gärna snett framför, likt en mur framför mig - hon växlar mellan att kika upp på mig medans jag klappar henne längs kinden ner på sidorna (detta lugnar mig otroligt och sänker ner min puls igen), och att kolla in omgivningen, hon låter ingen komma fram till mig när jag har ångest. Vilket jag tackar djup för.
Många ser säkert det här som en dominanshandling ifrån hennes sida. Att jag är svag och hon tar över ledarrollen.
Andra kanske ser det som att hon känner att jag behöver henne? Vad vet jag?
Är det en dominanshandling får det vara det. I ärlighetens namn bryr jag mig inte.
Detta är inte något inövat, att hon ska komma o trycka sig emot mig när jag får ångest, detta är något som kommit naturligt för henne. Första gången släppte mig ångest direkt när hon kom och tryckte hela sin stora kropp emot mig.
Nu vill jag inte gå någonstans utan min trygghet, för jag vet att kommer min ångest smygande fixar vi det, tillsammans - för den kommer titt som tätt, och oftast helt "oplanerat".
Utan Xoxie vid min sida är jag "svag".
Hon står när jag faller, hon drar upp mig när jag är som svagast. Utan henne vid min sida känner jag mig fruktansvärt otrygg.
För Mig är hon en riktig terapihund. Hon är min stora trygghet.
Idag var vi iväg och firade midsommar, precis som alla andra år. Men i år var det skillnad, jag hade Xoxie.
Det var packat med folk, överallt. Det var bilar precis överallt, hundar överallt och skrikande barn och föräldrar överallt.
Och då när vi går för att leta efter någonstans att sitta, känner jag hur hjärtat börjar rusa iväg, hur det börjar brusa i huvudet och hur jag spänner mig så hårt att jag börjar småskaka - hela jag går stel som en pinne, med Xoxie hårt pressad vid min sida.
Hon känner ju detta och trycker sig hårt mot mitt ben, tränger sig snett före mig, när vi går igenom folkmassan, jag håller krampaktigt i kopplet i ena handen, medans jag går o klappar på henne med andra handen. Efter kanske 3-4min känner jag hur hela jag kopplar av – hur kroppen slappnar av och jag går normalt igen.
Tack vare Xoxie kunde jag njuta av min midsommarafton och vårat midsommar firande.
Hon låg hela tiden bredvid mig och spanade runt och kikade titt som tätt upp på mig med sina stora bruna ögon, jag tittade varje gång ner på henne och kikade in i hennes ögon o tänkte för mig sjäv; Tack för att du ligger här, tack för att du skyddar mig, tack för att jag får luta mig mot dig, som jag älskar dig Xoxie.
Som ni förstår, är Xoxie mer än bara "en hund" för mig. För mig innebär hon trygghet, för mig innebär hon styrka.
Nu ska jag vara privat här, riktigt privat.
Något inte många vet om mig är att jag under flera år lidid av en ganska djup depression. Jag har senaste två åren ätit medicin för det.
Jag har mått bättre, inte bra, men bättre – för första gången på flera, flera år.
Senaste halvåret har min medicin slutat att fungera riktigt som den ska, vilket har gjort att vissa saker har blivit värre – bland annat min ångest, min panikångest i vissa situationer.
Midsommar är en högtid då vi alla samlas, "firar", äter gott, dricker gott och umgås. En trevlig dag, en lång mysig kväll. Inte för mig.
Midsommar och alla andra högtider innebär ångest för mig. Jag hatar att vistas i folkmassor. Då kommer min panikångest krypande.
Varför, det är väl inget märkvärdigt, det där är ju bara trams, kommer många säga för sig själv nu – medans andra kanske förstår precis hur jag känner mig.
Jag har en stor rädlsa här i livet, och det är att sitta fast, vara "fångad". Jag hatar när det är trångt, då känner jag mig instängd och fångad, och det känns som om hela världen krymper bara mer och mer. Självklart är detta inte fallet, men i Mitt huvud rusar tankarna över hur jag ska kunna ta mig ut och därifrån, och varför i hela friden jag satte mig själv i den här situationen.
Tillbaka till ämnet, midsommarfirande är en tradition i våran familj – har alltid varit, och ska så alltid förbli. Min ångest ska inte få hindra mig, jag måste trotsa den.
Många frågar sig säker varför i hela friden jag tar med mig en Stor Schäfer till ett så folkfyllt ställe proppat med människor, barn, hundar, hög musik osv.
Ovan har ni anledningen. Min panikångest. Låt mig förklara det mer..
Xoxie för mig, är mer än en hund. Hon är min trygghet.
När min hjärtklappning börjar smyga sig på, när jag känner hur jag får tungt att andas, när det börjar brusa i huvudet likt kolsyra i läsken, när jag känner hur hela min kropp anstränger sig för att spänna varenda muskel så att jag börjar småskaka.
Då finns hon där, alltid.
Då kommer hon och trycker sig emot mig, gärna snett framför, likt en mur framför mig - hon växlar mellan att kika upp på mig medans jag klappar henne längs kinden ner på sidorna (detta lugnar mig otroligt och sänker ner min puls igen), och att kolla in omgivningen, hon låter ingen komma fram till mig när jag har ångest. Vilket jag tackar djup för.
Många ser säkert det här som en dominanshandling ifrån hennes sida. Att jag är svag och hon tar över ledarrollen.
Andra kanske ser det som att hon känner att jag behöver henne? Vad vet jag?
Är det en dominanshandling får det vara det. I ärlighetens namn bryr jag mig inte.
Detta är inte något inövat, att hon ska komma o trycka sig emot mig när jag får ångest, detta är något som kommit naturligt för henne. Första gången släppte mig ångest direkt när hon kom och tryckte hela sin stora kropp emot mig.
Nu vill jag inte gå någonstans utan min trygghet, för jag vet att kommer min ångest smygande fixar vi det, tillsammans - för den kommer titt som tätt, och oftast helt "oplanerat".
Utan Xoxie vid min sida är jag "svag".
Hon står när jag faller, hon drar upp mig när jag är som svagast. Utan henne vid min sida känner jag mig fruktansvärt otrygg.
För Mig är hon en riktig terapihund. Hon är min stora trygghet.
Idag var vi iväg och firade midsommar, precis som alla andra år. Men i år var det skillnad, jag hade Xoxie.
Det var packat med folk, överallt. Det var bilar precis överallt, hundar överallt och skrikande barn och föräldrar överallt.
Och då när vi går för att leta efter någonstans att sitta, känner jag hur hjärtat börjar rusa iväg, hur det börjar brusa i huvudet och hur jag spänner mig så hårt att jag börjar småskaka - hela jag går stel som en pinne, med Xoxie hårt pressad vid min sida.
Hon känner ju detta och trycker sig hårt mot mitt ben, tränger sig snett före mig, när vi går igenom folkmassan, jag håller krampaktigt i kopplet i ena handen, medans jag går o klappar på henne med andra handen. Efter kanske 3-4min känner jag hur hela jag kopplar av – hur kroppen slappnar av och jag går normalt igen.
Tack vare Xoxie kunde jag njuta av min midsommarafton och vårat midsommar firande.
Hon låg hela tiden bredvid mig och spanade runt och kikade titt som tätt upp på mig med sina stora bruna ögon, jag tittade varje gång ner på henne och kikade in i hennes ögon o tänkte för mig sjäv; Tack för att du ligger här, tack för att du skyddar mig, tack för att jag får luta mig mot dig, som jag älskar dig Xoxie.
Som ni förstår, är Xoxie mer än bara "en hund" för mig. För mig innebär hon trygghet, för mig innebär hon styrka.
Camera info
13 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/teamsegra/492082133/
Visa toppen
Show footer