Kapitel 30

Tom

Tom följde efter de andra upp till flygplansdörren. Hans känslor var… Komplicerade. Han var både arg på Lo, och hade skuldkänslor… Anledningen till skuldkänslorna förstod han inte. Allt var Los fel. Hon hade varit egoistisk, självisk… Hon hade sagt att skolan var viktigare än honom. Hur kunde hon tycka det?! So what, om hon inte tog den där jävla läkarexamen skulle hon inte kunna bli läkare, och skulle inte kunna tjäna pengar, men… Han kunde sköta det! Han kunde betala räkningarna, maten och all annan skit hon behövde! Om hon skaffade ett jobb skulle det bara leda till att de hade ännu mindre tid tillsammans.

Tom satte sig på ett av sätena, själv, han orkade inte tala med Bill… Eller någon annan heller för den delen. Han kollade ut genom fönstret, och såg två människor på marken. De var pyttesmå, och planet hade börjat rulla. Plötsligt fick han för sig att en av dem var Lo, och knäppte upp bältet och reste sig upp.

"Tom!" Ropade Bill, och reste sig upp han också. Planet krängde till när det lyfte från marken, och de ramlade omkull.

Plötsligt insåg han hur dum han var, han hade inte sett Lo, han hade sett någon, men inte Lo.

"Varför reste du dig?! Idiot!!" Skrek Bill åt honom, men Tom skakade bara på huvudet och satte sig igen. Han kände Bills blickar i nacken, men försökte strunta i det.

Lovisa

Då jag inte svarade på några frågor, och inte hade haft med mig något annat än ipoden och den urladdade mobilen tog det ett tag innan de kunde ta reda på vem jag var. Eller, egentligen så var det faktiskt Annika som kom och letade efter mig, när jag inte svarade när hon ringde.

När jag kom hem till lägenheten gick jag in i mitt rum direkt, och la mig på sängen. Josefine kom in, men när jag struntade i henne gick hon igen. Jag fick skuldkänslor för att jag behandlade henne så, och reste mig upp och gick ut till henne.

Jag satte mig bredvid henne på soffan, och kollade på programmet på Tv:n. Det… Tja… Det var i alla fall inte bra, så mycket kan jag säga. Ytliga, efterblivna människor som sårade varandra. Jag fattade inte hur Josefine orkade se på det.

"Kan du inte byta…?" Sa jag efter en stund, med klagande röst. Josefine slet sina blåa ögon från Tv:n, och kollade förvånat på mig.

"Va…?" Sa hon, och jag himlade med ögonen.

"Byta program, detta är inge bra!"

"DITD är visst bra!" Sa hon, och jag stirrade på henne. Ditt vadå??

"Va?!" Kastade jag ur mig, och Josefine svarade(lika dumt):

"Va??" Återigen himlade jag med ögonen.

"Ditt vadå?" Sa jag, något irriterat.

"Mitt… Åh… Du menar DITD… Dating In The Dark." Jag hostade till, och började sedan skratta.

"Va fan… Vilket dumt namn!" Sa jag efter en stund, och Josefine stirrade på mig, helt klart förvånad.

"Du… Jag trodde du typ… Va… Alltså… Ledsen… Jag trodde du var ledsen…" Sa hon, och jag slött ögonen, och skrattade till igen.

"Så om jag är ledsen så har jag alltså ingen bra programsmak, är de det du försöker säga?" Hon började också skratta.

"Nej… Alltså… När du är… Ledsen så tar du typ upp en mur… Eller kokong eller något sådant, och det helt omöjligt att prata med dig…" Jag log mot henne.

"Du behöver inte vara orolig Josefine, jag klarar mig." Lögn. Inuti kändes det som om jag skulle gå sönder, men trots det var jag inte hela tiden… Jätteledsen. Sorg kommer inte alltid allt i ett, det kommer som en filt… Även om det är mörkt, så finns det vissa ljus. Jag skakade lätt på huvudet, glad över att jag inte behövde förklara mina tankar för Josefine.

"Vi kan alltid åka till Tyskland om du vill, och leta upp dem där." Sa Josefine, och jag kände hur ljuset slocknade inuti mig.

"Jag vet inte vart han bort." Mumlade jag.

"Men det vet jag… Usch… Nu blev jag faktiskt nästan rädd för mig själv." Sa hon, och skrattade till, jag log åt hennes försök.

"De kommer ju ändå inte släppa in oss, eller hur." Det var ett påstående, inte en fråga. Josefine nickade, och återvände till Tv:n igen.

"Ähum… Josefine, skulle du byta kanal?" Frågade jag, och hon sa irriterat:

"Det finns inget annat bra på."

"Säker?" Frågade jag då, och Josefine började irriterat kolla igenom kanalerna, det slutade med att vi kollade på Desperate Housewives istället, inte så bra det heller egentligen, men, helt klart bättre än Dating In The Dark.

Såå... Hoppas ni gillar det :D Mamma tog datorn ifrån mig, så jag hann inte skriva klart förut.

:D Kommer... Men jag kan nt skriva nu, sitter vid ett netloan...