Kapitel 32

Lovisa

Jag visste inte vart jag skulle gå. Vad jag skulle göra. Hur kunde detta hända mig? Skulle jag ringa Tom? Nej… Nej, det borde jag inte göra. För… Tänk om han kände att han behövde vara med mig då… Jag skulle inte kunna leva med mig själv, om han var olycklig.

Jag märkte inte ens vart jag gick förens jag stod utanför ’Sunset Fails’, den bar jag och Josefine brukar gå till. Jag stirrade på dörren en stund, men gick sedan in. Kände att jag behövde tryggheten i det bekanta. Jag gick fram och satte mig vid baren, och Jesus(jag och Josefine har haft så mycket roligt över hans namn) kom fram och frågade vad jag ville ha. Jag tvekade en stund. Jag var gravid, borde jag verkligen dricka då? Men, jag skulle ju inte behålla barnet, då spelade det ju inte någon roll.

"J-jag tar en cola, om det är okej." Jesus kollade frågande på mig ett tag, men tog sedan fram en cola.

"Såklart… Men, får jag fråga varför…?"

"Nej. Nej det får du inte." Jag log mot honom, tog colan, betalade, och gick sedan där ifrån. Om jag inte kunde… ville dricka något starkare så fanns det ingen anledning att stanna där.

Jag kastade en snabb blick på klockan, och såg att den var lite efter åtta. Då var nog inte biblioteket öppet… Eller… Hur länge har de öppet? Till sju tror jag… Det spelar väl egentligen ingen roll. Jag gick ner till hamnen, och satte mig vid vattnet. Det luktade nästan unket, och jag försökte bortse från det.

Hur gammalt är barnet… fostret nu? Det kan inte vara så gammalt… Max runt en månad, lite mer kanske… Varför händer detta mig? Det är ju inte som att jag vill döda bar… fostret, men jag har ju inte mycket till val… Jag kan inte ta hand om det ensam. Jag skulle inte klara det… Jag är för svag…

Tankarna snurrade genom huvudet. När colan var slut, gick jag hem. Josefine sov, så jag slapp prata med henne. Hon skulle nog vara sur på mig. Besviken kanske. Skuldkänslorna kom, och plötsligt önskade jag att jag druckit den där ölen. Eller… Hade det gjort någon skillnad?

Jag gick och lade mig direkt, klockan var bara runt tio i åtta, men jag var trött.

Nästa dag

"Du försvann igår." Jag kollade förvånat upp från No boken när jag hörde Josefines röst.

"Va?" Frågade jag, och hon upprepade sig.

"Åh… Ja, det gjorde jag…" Josefine gick bort till diskbänken, hällde upp en kopp kaffe, och smörade en macka, och satte sig sedan mitt emot mig.

"Du borde egentligen inte dricka kaffe." Sa hon, och jag kollade upp igen.

"Varför inte?" Frågade jag, även om jag redan visste svaret.

"Barnet." Jag kollade ner i boken igen, och svarade:

"Jag ska inte behålla det. Det spelar inte någon roll." Josefine var tyst efter det.

Skoldagen var hemsk. Det kändes som om alla kollade på mig, och varje gång någon faktiskt gjorde det så kändes det som om personen ifråga visste, och att han/hon såg ner på mig. Jag längtade där ifrån.

Efteråt gick jag hem, och letade på datorn upp numret till en mödravårdscentral, och bokade tid.

Nästa dag

Jag satt i ett undersökningsrum, en kvinna i trettiofem-fyrtio årsåldern satt framför mig. Hon såg väldigt allvarlig ut, och sa sedan.

"Så du har redan bestämt dig för att inte behålla barnet?" Jag nickade, och hon sa sedan:

"Ok." Hon öppnade en skrivbordslåda, och räckte mig en plastmugg och ett lock. Jag tog emot den, men kollade förvånat på den.

"För ett urinprov."

"Aha…" Svarade jag, och nickade. Jag kände mig väldigt dum.

"Ehm… Kan jag få lite vatten?" Frågade jag, och hon svarade att det fanns i kafeterian. Jag log, kanske något blekt, och gick där ifrån.

Bill

Charisse satt framför honom. Tjatade om något. Bill var inte säker på vad, han lyssnade inte. Orkade inte. Hon pratade hela tiden. Han blundade, och Charisse slutade prata.

"Bill, lyssnar du?" Frågade hon, och han log och nickade.

"Nej det gör du inte. Ljug inte för mig! För…" Orden blandade ihop sig till en smet, och han slutade lyssna igen. Efter ett tag tröttnade han på det eviga surret, och sa ilsket:

"Snälla, håll käft!" Charisse slutade, och stirrade på honom. Bill öppnade ögonen.

"Du pratar hela tiden. Jag orkar inte lyssna. Snälla, håll käft! I alla fall bara i en minut!" Charisse fortsatte stirra.

"Du säger inte så till mig!" Tjöt hon plötsligt, och reste sig upp. Bill reste sig också.

"Men du håller ju inte tyst! Hur ska jag få dig att fatta?!" Charisse spärrade upp ögonen. Såg ut som om hon skulle slå till honom, men sjönk sedan ned på soffan igen.

"Förlåt… Förlåt mig… Jag är bara så glad och…" Bill satte sig inte. Stod bara där, men ilskan hade runnit av honom.

"Nej… Jag borde… Jag… Jag har inte varit ärlig mot dig… Jag…" Charisse kollade upp på honom.

"Va…?" Bill satte sig, tog Charisses händer i sina.

"Jag… Jag älskar inte dig, Charisse." Hon spärrade upp ögonen.

"Va?" Bill såg väldigt obekväm ut, och sa sedan:

"Jag älskar inte dig, och jag kan inte gifta mig med dig. Förlåt." Han reste sig upp, och gick där ifrån. Charisse rörde sig inte.

Jag är inte riktigt nöjd, men... Varsegoda!

Haha, ska bli!!