June
Monday 25 April 2011 photo 1/5
|
Tyckte bilden passa in på hur Bill känner sig just nu, ensam! :(
Idag kommer jag lägga ut minst tre avsnitt om jag hinner, ni kan tacka mickaela och thsaga för dessa avsnitt för hade dem inte tjatat hade ni aldrig fått så många avsnitt. Får se om det blir något bra av all denna röra som Bill har ställt till med!
P.s Mickaela det kanske inte löser sig ;O XD
Del 26
Bill
När jag vaknade upp nästa morgon var jag helt ensam på rummet, jag kunde inte komma på var jag var någonstans. Det såg inte ut som mitt rum hemma och Nadja var inte bredvid mig, hmm konstigt. Vänta lite... Nadja?
- Faan... skrek jag och rusade upp ur sängen och fram till dörren. När jag kom ut ur rummet såg jag Melenie och Tom sitta och sova tillsammans i en soffa, Tom hade Melenie i sin famn och dem såg så gulliga ut tillsammans. Då kom jag ihåg hur dum jag hade varit mot Melenie igår och jag kände att jag bara måste be om ursäkt, men först måste jag se hur Nadja mår, hon är den viktigaste personen just nu.
Jag öppnade hennes dörr och smög försiktigt in i rummet. Hon var kopplad till en massa konstiga sladdar och en av maskinerna pep rytmiskt hela tiden, antagligen var det den maskinen som höll henne vid liv. Men det konstiga var att hon inte var ensam i rummet, det satt två äldre personer som kollade konstigt på mig. Dem såg hyfsat gamla ut, kanske i femtio års åldern och jag gissade att det måste vara Nadjas mamma och pappa. Fint, tänkte jag, inte nog med att jag har världens skuld känslor till min flickvän, eller vänta förra flickvän, nu måste hennes föräldrar vara här och fråga ut mig en massa!
- Ursäkta mig, men vem är du? sa den äldre damen som måste vara Nadjas mamma. Hon såg ganska snäll ut och man kunde se att hon hade gråtit mycket de senaste timmarna.
- Eeh jag är... jag är... ..... var det ända jag fick ur mig, varför kunde jag inte bara säga vem jag var?
- Detta är Bill, Nadjas pojkvän. Han var också med i bilolyckan Helena... sa en igenkännande röst bakom mig. Det var Melenie som hade räddat mig ur en extremt pinsam och jobbig situation och jag kollade tacksamt mot henne, hon log lätt tillbaks och jag visste att jag var förlåten. Förlåt, mimade jag till henne och hon nickade lätt mot mig.
- Åh trevligt att äntligen träffas, jag har hört mycket om dig via telefonen de senaste månaderna! sa Nadjas mamma som tydligen hette Helena och sträckte fram sin hand mot mig. Jag tog den och vi presenterade oss.
- Jag heter Björn... sa Nadjas pappa och hälsade på mig.... Trevligt att träffas unge man!
- Hur mår Nadja? frågade Melenie som hade gått fram till sängkanten och satts sig vid Nadjas huvud. Medans hon lyssnade på diskussionen som vi hade pratade hon långsamt och tyst med Nadja och jag kunde förstå att hon verkligen saknade henne.
- Jodå, hon har verkligen återhämtat sig under natten. Läkarna säger att hon är ovanligt stark för sitt tillstånd och hon kanske vaknar snart... svarade Helena och log åt sin dotter.
- Gud vad skönt! sa Melenie och suckade lyckligt.
- Ja, det är bara ett problem. Jag och Björn skulle behöva åka tillbaka till Hotellet och ringa lite samtal och liknande men vi vill inte lämna henne ensam här... sa Helena och såg sig fundersamt omkring i rummet.
- Det ä lugnt, hon är inte ensam! Jag är här hela tiden... sa jag och gick fram och satte mig bredvid Melenie och tog Nadjas hand.
- Åh vad snällt, du måste verkligen älska henne! sa Helena och log förtjust mot mig.
- jag älskar henne av hela mitt hjärta... sa jag men jag kollade bara på Nadja nu, alla andra i rummet var som bort blåsta och Nadja var den enda som betydde något.
Så vad tycker ni, värd någon kommentar? Och kom igen kommentera nu, jag tycker ni är lite lata med kommentarerna! :@ Skärpning på det! ;) <3
Annons
Comment the photo
15 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/tokiohotelove/488784894/
Visa toppen
Show footer