October
Thursday 5 August 2010 photo 1/3
|
Illbern hostade kraftigt till och spottade ut en blodig loska. Melisia strök den blöta tyget över Ilberns panna. "Febern har stigit ännu mer" sa hon oroande. Perntha stod vid eldstaden såg på den sjuke Illbern. Illbern var gammal och han skulle inte klara sig om febern höll honom ett par dagar till, det visste han. "Perntha, kom hit..." harklade sig Illbern vemodigt i från sig. Perntha gick ifrån eldstad och lutade sig på knä intill Illbern.
"Jag tror jag inte orkar längre... Det är nog så att jag kanske måste lämna er... Men sörj inte för mig.. Ni har vuxit... Ni är inte min små vargungar längre... Ni klarar er utan mig... Men ni måste lämna mig och stugan... Ni måste bort härifrån" Illbern lutade sakta huvudet mot dem med det vita skägget liggnades mot kudden. Med en torr och krampartad grimars, som var hans försök till ett leende, slutnade han ögonen. Perntha började tyst gråta framför hans döde fosterfars kropp.
"Men vart ska vi ta vägen? " utbraste Melisia förtvivlat. "Vi kan inte lämna stugan, vi har inte gått utanför stugen sen vi kom hit. Vi har ingen aning vad som finns där ute." Melisia hade rätt, det kändes som vi hade varit avskurna från omvärlden nu under längre tid än de hade. Det kändes så länge sen när han fann oss den där natten, mitt ute i skogen. Utanför fönstret började skymningsljuset började mörkna och kvällningen tog vid. "Vi stannar här för natten, sen går vi." svarade Perntha.
"Jag tror jag inte orkar längre... Det är nog så att jag kanske måste lämna er... Men sörj inte för mig.. Ni har vuxit... Ni är inte min små vargungar längre... Ni klarar er utan mig... Men ni måste lämna mig och stugan... Ni måste bort härifrån" Illbern lutade sakta huvudet mot dem med det vita skägget liggnades mot kudden. Med en torr och krampartad grimars, som var hans försök till ett leende, slutnade han ögonen. Perntha började tyst gråta framför hans döde fosterfars kropp.
"Men vart ska vi ta vägen? " utbraste Melisia förtvivlat. "Vi kan inte lämna stugan, vi har inte gått utanför stugen sen vi kom hit. Vi har ingen aning vad som finns där ute." Melisia hade rätt, det kändes som vi hade varit avskurna från omvärlden nu under längre tid än de hade. Det kändes så länge sen när han fann oss den där natten, mitt ute i skogen. Utanför fönstret började skymningsljuset började mörkna och kvällningen tog vid. "Vi stannar här för natten, sen går vi." svarade Perntha.
Annons
1 comments on this photo
Visa toppen
Show footer