fyfan vad jag hatar att du är borta. Jag saknar dig så otroligt mycket med tanke på hur kort vi fick ha dig. Och jag kommer aldrig sluta tänka på alla gånger du har somnat på rygg i min famn, och alla gånger du råkade göra nr 2 i tvättstugan och du såg sådär oskyldig ut, som om det inte var du som lämnat avföringen. Och dom gångerna man blivit så arg på dig så man skulle kunnat gett bort dig och jag så snabbt blivit glad igen, när du ser sådär ledsen ut. Jag kommer förmodligen aldrig mer att ha något så underbart som dig, och jag kommer heller aldrig att hitta nått bättre. Och jag önskar verkligen att jag varit där när du togs bort, för det var inte meningen att vi inte skulle hinna säga hejdå. jag kommer ihåg när mamma och pappa varande oss, att om du inte blev bättre i dina muskler som vi från en början trodde var en stäckning, så var vi tvungen att ta bort dig. Och vi försökte nästintill allt Maud. Och jag kommer heller aldrig att glömma den dagen då mamma ringde till mig, och berättade att du inte längre fanns. Du står mig närmast Maud, och vi syns när det är min tid att försvinna.

Jag skulle kunna ge allt för att få dig tillbaka,

aw, dom ställer till det för oss?